Premiär!

I helgen har jag varit på det bästa stället jag vet. Ja jag vill leva jag vill dö i skärgården. Stockholms skärgård. På en specifik ö. Nu blire bildbomb! Speciellt tillägnad den enda biten i familjepusslet som var fysiskt frånvarande. Broder Nils, du är ändå alltid hos oss i anden, och här får du din del av kakan.

Det var lägsta vattnet i mannaminne. Torkat sjögräs såg ut som isbjörnsfäll.

Och där var den.

Skulle fota fåglar, tappade liksom fokus. Och balansen.

Puttinutti. Bryggskelettet.

Bergatrollet hade kommit ut ur sin vintergrotta också. Han skulle ta sin årliga rengöring.

Fyren. Lika glad som vanligt.

Men nu hörrni, nu blir det spännande. När vi skulle åka hem var det en aning blåsigt, och ute på Kanholmsfjärden blev det närapå Titanic-känsla då vi hamnade i en lurig böljezon där stora vågor mötte stort svall, och båten liksom hamnade i kläm. Vi kände oss som en skål som någon ville trycka ner under ytan och Gula faran var nära att duka under. Men pappa klarade knipan och vi lyckades ta oss hem, inte torrskodda, men åtminstone odrunknade.

Den tidigare dominerande dagskänslan - söndagsvemod - förbyttes där och då i en fnittrig skräck, som så småningom övergick i tacksamhet över att ha ett liv och en familj. Halleluja.