kärlek, hopp och havet

Den här bilden har jag snott, men jag tänker att om jag berättar varifrån jag har snott den och dessutom passar på att säga att det är en spännande sida som alla borde besöka, så kanske det är okej. Hoppas.
http://postsecret.blogspot.com/

vaknar upp i brooklyn, gillar livet

skriver mer senare, puss puss!

You are a book that I like to read

Det bästa med att låna böcker på bibblan är att man får ta del av andras anteckningar i marginalen. Här har jag kommit över en bok som en (före detta?) romantiker tycks ha läst före mig. Han eller hon måste ha fått sina drömmar krossade, måste ha fått hela sin världsbild satt ur spel. Läs mittenstycket om La Rochefoucaulds dystra filosofi och notera sedan den ledsna blyertsminen i marginalen.

Jag ska skriva dit ett mjukt "såja, såja, skit i Rockefeellar, känner man kärleken så finns den".

Länge leve romantiken, guys!

En glad och lajbans hyllningshälsning till min bloggbästis, min bloggis!

Hoppas du lever myten i den andra tidszonen!

Högpresterande

Det är det fulaste ordet jag kan komma på idag.

Varifrån kommer den ihärdiga känslan av att jag behöver semester från allt? Är det mig det är fel på? Är jag bara en ovanligt lat medlem av generation 1980 eller är det något annat som är så att säga fucked up?

Det är sånt man undrar med jämna mellanrum.

Råddigt

"I högreståndsklasserna var väl skillnaden mellan arbets- och vilodagar mindre skarp; man kunde tillåta sig vilodagar mitt i veckan."

Om man ändå finge tillhöra högreståndsklasserna for life. Det verkar idealiskt.

Meningen är en exempelmening från Språkrådets hemsida - en rätt så skojig sida där man bland annat kan få deskriptiva svar på sina språkfrågor. Det finns visst inga rätt och fel i vår svenska språkvärld, men det kan vara spännande att läsa om vad som hade varit fel respektive rätt med ett visst ordval eller stavning, om det hade funntis några fel eller rätt.

Veckans språkråd: http://www.sprakradet.se/2455#item101300

salve

Det är en grå och fuktig vardagsmorgon, allt rann ur mig på en sekund och nyss spillde jag kaffe på tajtsen. E är bortrest igen. Jävla tisdagsjävel. Jag tänker inte ens vara sådär hurtig att jag försöker tänka positiva tankar idag. Idag tänker jag INTE vända på perspektivet, perspektivet får fan ta och vända sig själv.

PEPP! hörrni.
(jag använder inte "pepp", egentligen)
Man blir rätt glad av Casiotone for the painfully alone. Bara man kollar på bandnamnet känner man sig redan tröstad.

Nu är jag lite glad igen. Men väldigt försenad. Tack, bloggen.


ps. kl 16.15: Jag har just upptäckt att det är onsdag idag, inte tisdag.

dödsbra

Förlåt, men jag får orgasm nu.



skoja, men nästan.

cirkustigern kommer att krossa mitt hjärta

hata livet, älska conor 4-ever
/eve 17 år

gomorron

Alltså, i somras levde jag mitt liv med radion. P1. Jag lyssnade på samhällsinformation och annat nyttigt var och varannan dag. Jag började rentav känna mig extremt klyftig och vuxen. Jag hörde min allra första partiledardebatt. Och vad har vi nu? Jag fick en exotisk känsla när jag satte på tv:ns nyhetsmorgon nyss. Går det någonsin att få balans i sitt lilla liv?

Om man har två tandborstar som står i samma mugg så börjar de alltid klänga på varann förr eller senare. Det ser verkligen ut som att de står och hånglar eller nåt, och det är så rörande.

Dagens skolpojksslang från 1934:
alis = pojke
besk = flicka
bille = biologi
blodis = cigarett

"blodis" kan tydligen tänkas vara en utvidgad form av "bloss"
Så himla spännande det här tugget.

vid sidan

Det går inget bra att skriva blogg just nu. Det kan beror på att jag inte tänker så mycket för tillfället, jag fokuserar på att känna och göra istället, och jag gillar inte att skriva blogg om vad jag känner och gör, mer om vad jag tänker.

Känna kan man bland annat göra till den här låten. De e ba å höja volymen, lägga sig på golvet, lyssna och vrida sig i behagliga magsmärtor.



I natt drömde jag att jag hade två små barn. Mina barn var jag själv och min äldsta lillebror som små. Jag (i egenskap av moder) lämnade min son, alltså min lillebror, i några sekunder och då blev han kidnappad. Mitt andra barn, alltså jag själv i småbarnsformat, blev då så liten att hon fick plats i min handflata. Naken.

Det här måste ni bara höra!

Den här låten snor jag bara rakt av från en blogg jag gillar. Fantastiskt.



Förutom det så skulle jag vilja rita ett stort fett hjärta.

Is och vatten, vatten och is

Majgull Axelsson är min idol, en favvoförfattare, och nu har hon gett ut en ny bok!

Shit, när ska jag läsa den?

Hörs sen.

bild: internetbokhandeln.se

annars är du rökt

"Skynda långsamt" - vilket himla sjukt uttryck. Kanske är det vad man gör när man är otålig, men inser att man gör bäst i att hålla på bromsen lite.



Här ville jag egentligen lägga upp den finstämda låten Balcony smoker, och då passa på att konstatera att om den hade hetat Window smoker istället så hade den inte alls varit lika finstämd. Då hade man snarare sett framför sig en glåmig rökare, eventuellt inspärrad på institution, hängandes ut genom fönstret med stinkpinne i mun för att fånga sin minimala dos frihet. Jag hittade inte Balcony smoker, så jag tog den här istället. Den är grym med snygg video. Man kan tänka att Jenny Wilson fått nog av att skynda långsamt och nu bestämt sig för att bara köra istället.

Jayzees!

Satt just och drömde mig tillbaka till juni och den overkliga Jay-Z-upplevelsen. Eve, fanks for the fattest moment EVEr.



I feel like a pimp, nigga. Verkligen alltså. Nu går jag till frisören, inte bra att ha ett pimp-moment då. Tänk om jag kommer hem med såna där slickade flätor som ringlar som tajta maskar på skallen!

signaler från den högre makten

Det hände en häftig grej i fredags. Jag var på en enkel second hand-affär. Jag köpte den mossiga budgetbrallan, men innan dess provade jag ett par andra gröna byxor. Jag stack handen i byxfickan för att verkligen kolla in passformen och då fann jag ett TECKEN.


Sånt här är så spännande! Varför hittade just jag just denna lapp i just denna byxficka? Det måste betyda något. Datumet är min ena brors födelsedag, året är min andra brors födelseår, vecka 44 är jag ledig, imorgon är det tisdag och "imorgon Elsa"? hmmm. Nu är det bara att börja tolka, jag blir helt galen!

skojar. bara lite..

Kan du känna kärleken?

Jag och E har just diskuterat livet över en trådlös. Ah, livet. Så mäktigt. Jag blev rörd över våra klyftiga teorier och pressade bort en bränd tår i ögat.



(Nästa inlägg blir mindre smörigt, jag lovar. att försöka. Men jag vill också passa på att understryka att detta inte är en cred-blogg. Tvärtom, (vi/?)jag slåss mot credabiliteten, inom ramarna för projektet "Krossa credden!")

Du är sommaren som försvann, blott ett kärleksspår, en ros i rabatten jag inte längre står i.

Älskade Ros,

Allt jag har kvar av dig är två vita streck på min bleknande sommarhud. Ibland tror jag att du lämnat kvar en av dina sylar i mitt hjärta, så ont gör det när jag tänker på dig och vad vi hade. Varför var det tvunget att ta slut? Utan dig i mitt liv är Stockholm doftlöst och grått. Dina djupskära kronblad dansar förbi innanför min hornhinna likt minnen av fallna cancan-dansöser. Det händer att jag, i en plötslig ingivelse att jag bara måste, sätter foten på pedalen för att ta mig över de två broar som leder till dig. Men jag besinnar mig redan innan första brofästet. Det skulle vara alltför smärtsamt att se dig utan att få komma dig nära (och om du har träffat en annan...) Mest av allt fruktar jag emellertid något annat; jag är intill döden skrämd vid tanken på att du kanske inte lever mer.

/Din för alltid tillgivna trädgårdsslav
(hon som svor när du kärleksfullt vände taggarna utåt)

pip pip

Jonas Hassen Khemiri visar att man kan se svenskan som ett fågliskt språk. I Montecore ska person 1 ska lära person 2 svenska. P1 hittar på 10 egna regler om svenskan och en av dem är att svenskan är ett fågliskt språk. JHK beskriver det i Montecore och nyss hörde jag honom prata om det i Babel. Kolla:

att pippa
att göka
att uggla
att storkna
få pippi på ngt
vara fullfjädrad

Så himla smart. Egentligen vill kanske JHK bara visa att det är lätt att gå på vadsomhelst som någon hävdar. Men jag tror att han är mystiska killen på jakt efter symbolik.

Missade just ett sömntåg.

Det blir många livsfilosofiska inlägg nuförtiden. Fast egentligen filosoferar jag inte, och egentligen rör det inte livet - jag försöker bara dra generella slutsatser om tillvaron för då känns det lättare att vara i den. Då känns det som att jag förstår något viktigt och kan tillfälligt övergå till att tänka på något annat.

Nu har jag dragit en ny slutsats, men jag tycker att det hela är så frustrerande och förunderligt att jag väljer att formulera det som en fråga: VARFÖR KRÄNGER DEN INRE KÄNSLAN SOM EN JOLLE PÅ ÖPPET HAV? Ena stunden är man glad och harmonisk, några timmar senare är man genomkyld av ett diffust obehag. Ångest typ, men det ordet känns så uttjatat. Det här diffusa obehaget är det konstigaste som finns - det är så massivt att det nästan går att ta på, men det går inte att hålla fast och se i vitögat. Allt blir kallt bara. Och när det försvinner blir allt varmt igen. Slutsatsen är att livet är en enda hetsig växling mellan kalla och varma omslag. De varma gillar jag bäst såklart, även när det blir smärtsamt hett är de att föredra framför de kalla.

Förutom det så:
Jag funderar på att köpa ett par för korta, mossgröna sammetsbyxor som gör en hippie-dagisfrökenrumpa av min mediokra bakdel. Eller så var det bara spegeln i provrummet som var ärvd av Lustiga Huset, vet ej, blev i alla fall glatt chockad av min nya rövform. Får se hur jag gör. De kostar 45 spänn. Det kan vara kul att vara lite halvdassig för billig penning ibland.

TJAAATIGT!

ÅHH vad trött jag är på mina egna blogginlägg. Och här har vi ännu ett, jag kan bara inte sluta. Eve, kom hem och put some new spirit into the blog! Jag räknar dagarna tills du är tillbaka i min stad, och på vår blogg.


Jag och E ute på vift, en halvsval dag tidigt i våras. Those were the days.

musik, nötter, björnar.

Det finns många sätt att överleva hösten. Ibland måste man ha lite tur också, men vissa metoder kräver endast Internet och högtalare.



En annan metod är att lagra fett, och det kan man göra genom att äta stora mängder nötter. Jag börjar frukta att jag egentligen är en ekorre eller talgoxe, varför annars detta plötsliga begär efter nötfett var dag? Ja ja, snart har jag tillräckligt med lagrad energi för att gå i ide utan att stryka med. Härligt!

Artigheter.

Jag måste vänja mig av med detta:

Någon säger: "Tack"
Jag svarar: "Tack"

Superdumt alltså. Inte så coolt. Förvirrande.

Exempel hämtat från alldeles nyss:
Expedit kommer gående med ett klädesplagg.
Hon: "Ursäkta, får jag bara störa dig lite."
Jag: "Javisst."
Hon hänger klädesplagget på stången framför mig, säger sedan: "Tack."
Jag: "Tack."


Men jag undrar: vad säger man? "Varsågod" låter inte heller så himla proffsigt alltid, det kan låta väl högtidligt liksom.
Hejdå.

Rostig järnväg, var god stig ur och växla så spårar vi ur här framme vid nästa krök. Det blir angenämt.

Ibland tänker jag ut historier om mig själv. Historier med sann grund, men med helt osannolik utveckling. Jag berättar för mig själv, ofrivilligt, tyst i mitt huvud, exempelvis om hur jag äntligen har hamnat på rätt spår i livet, funnit vad jag vill göra och börjat vandra den sanna vägen mot hur allt ska vara sedan. ÄNTLIGEN. Kanske har jag även utvecklat ett lämpligt och behagligt sätt att förhålla mig till mina föräldrar och övrig omvärld, samt funnit den rätte. Alla stora val är gjorda, alla de rätta spåren är iväxlade. Nu är det bara att köra, i blindo om jag så skulle vilja. Jag ser allt detta framför mig, inte för att jag vill - det bara hamnar innanför pannan av sig självt: mig själv ståendes med båda fötterna i samma båt för en gångs skull, i RÄTT båt. Ibland tänker jag ungefär samma sak, men ur någon annans perspektiv, t ex mammas. Hon tänker: "åh, äntligen har Elin bestämt sig, det här är nog rätt för henne, vad kul att det börjar gå bra nu".

Som om det skulle finnas en punkt då allting bara faller på plats och vägen blir spikrak. DETTA EXISTERAR INTE. En jävla skittanke. Livet är bara en enda härva av sidospår och alla lösningar är temporära. Och det är inte alls så deppigt som man kan tro i förstone.

hej mina fuktskadade vänner

Jag tänkte just på en grej: vad mycket lättare livet vore om nederbörden kunde hålla sig till att falla på natten. Då skulle kanske även mascaran hålla sig till att sitta på ögonfransarna, byxorna behålla någon kvarts millimeters avstånd till huden, håret leva upp till schampots löfte om volym och halstabletterna i ytterfacket på väskan skulle förbli i fast form. Men man kan ju inte få allt. Det finns viktiga saker och så finns det mindre viktiga saker.

Min cykel håller på att genomgå en total make over. Jag är rörd och öm i hjärtat, och lite orolig också. Snart ska han få nya tassar.

matgonggongen klämtar vid medelhavet

Hej gajs, spana in min middag. Jag får dessutom inmundiga den på Naxos. Det finns anledning till avundsjuka.

c'est chaud, ça brûle

Eller förresten - en hyllning till livet.

Jag skulle vilja lägga in en liten brasklapp eller vad det heter. Jag skulle vilja ångra mig lite helt enkelt, angående något jag skrev förut. Jag kom på att jag hade fel. Jag skrev att om man är i ett rum med någon man tycker om så är det rummet mysigt, och att om man är i det rummet med någon man inte tycker om så är rummet omysigt. Det tycker jag fortfarande. Men sen skrev jag att om man är själv i ett rum man själv har inrett så är det oftast mysigt. Men här skulle jag nu vilja invända att: i helvete heller. För det första gick ju mitt inlägg ut på att inredningen inte har någon avgörande betydelse för om det är mysigt eller inte att vara på ett ställe, så att jag ens talar om inredning och mys i samma mening är oerhört inkonsekvent. Minskar trovärdigheten i hela min tes. För det andra är innehållet i det påståendet helt galet, det är uppåt väggarna! Är man själv i ett rum är det INTE "oftast mysigt", är man själv i ett rum kan det vara PRECIS HUR SOM HELST! Det beror ju helt på vem man själv råkar vara just för stunden. Det enda man kan fastslå om ensamvaro i ett rum är alltså att det är läskigt och spännande, like a box of chocolate, som livet självt. You never know what you're gonna get. Fan så kul det är.

Här är den kalla asfalten.

feeling

Något väldigt fint för alla att lyssna på. Här på bloggen tack vare någon väldigt fin.



Jag drömmer om den kollektiva bondgården, ett liv i lycka och harmoni, egen vinkällare och ett ysteri. Där skola vi idka kärlek och kreativ verksamhet. Alla ska vara vänner och vi ska alltid äta god mat och slängkyssas.
Eller hur? Ja. Det blir gr8.
(inte "grotta" alltså, utan "great". Fast om vi skulle kunna ha en grotta också så vore ju allting ÄNNU bättre. Shit vilket party.)

Jag pratar med bloggen för Eve har ingen mottagning. och inte psykologen heller

Vad jag vore utan träning: en trött, klen, alkoholiserad storrökare med kronisk depression.

Vad jag är med träning: någonting annat.

Hallå hörrni, det finns SVENSKA ÄPPLEN i affären. Jag glömde just bort allt som är dåligt med höst, nu är det äppeltajm.

Bara för det så serverar jag lite makrill.

Maxad macka

Komponenter:
1. rågbröd
2. tahini
3. honung
4. kanel
5. skivad banan
6. grevéost

Så kan det gå klockan 18 när man inte äter ordentlig lunch. Den var jättegod.

flerfilig bana

Jag tycker bara att var man är sin egen lyckas smed. Trotskänslan gör en så stark man behöver bli för att rycka sig loss och ta några steg till, sen kan man bli snäll igen. Som när man trampar igång cykeln efter att ha stannat för rödljus och man har en lång arg bilorm efter sig. Då bara: trampa jävlit hårt nu kisen. När farten väl är uppe kan man ha en skön glidtur fram till nästa rödljus.

På min nya kurs finns en stenhård kvinna som jag redan beundrar. Idag gjorde hon sitt livs första tolkning, på ett språk hon sa sig ha läst bara lite, framför hela gruppen. Medan hon ammade sin bebis. Hon verkade inte ett dugg besvärad, men inte heller överlägset nonchalant. Hon var bara cool och närvarande. Respekt.

hjärtats oro

Jag utnämner denna söndag till den mest vemodiga i tidernas historia. Två personer jag har talat med känner ungefär likadant. Vad beror detta på? Är det morgondagens ovisshet, den förgiftande kylan, de plötsligt försvunna, det sjukgula ljuset eller den vissnade kroppen som gör det? Bristen på värme, ljus och liv börjar tugga i kanten och det är bara nästan september. Rädde sig den som kan, here comes the winter season. Man vill vara konstant omplåstrad, mumifierad av någons kropp, bygga ett sängbord, slänga brillorna och bara se det som är allra närmast. Samt bygga ett periskop som räcker ända till Dals Långed, dit vill man också se.

Men fy fan, så här kan man inte hålla på. Imorgon vaknar jag med ett leende på läpparna, gympapåsen i hand och nystrukna strumpor. Och det gör ni med. Simsalabim. Halleluja.

Eftersom jag är naken, blästrad men inte skitsur

Alla årstider är fina, tills det blir november. Då får man verkligen anstränga sig.

I slutet av augusti ramlar jag alltid mellan stolarna. Man känner sig hemlös och oviss. Man valsar runt, utan att egentligen tillåta sig det längre, eftersom sommaren är slut. Allt är nytt - om människorna omkring en vore kontinentalplattor så är det nu de rör på sig så att det märks. I värsta eller bästa fall blir det jordskred.
Man har kanske bestämt sig, men väntar fortfarande lite på vägbeskrivningen. Ännu hellre på någon som plockar upp en vid motorvägspåfarten och ger en lift.

Man lyssnar på Queen och Queens of the Stone Age, eftersom man hamnat på Q i spellistan.

om en rubrik kunde vara en bild skulle det här vara en igensydd mun, flinande med ljusblå stygn

Ibland flyter hjärtat ihop med huvudet och bildar ny enhet. Det är en exklusiv känsla man inte ofta får uppleva. När man väl får det är man glad typ jämt och vet inte vad man ska säga. Man lyssnar på musik, dricker öl och spanar genom fönstret som vanligt men allt är exklusivare än vanligt. Det är fantastiskt.


inte ofta = sällan

HA HA!

kan inte få nog

GRÅTER

^^^(klicka) ^^^^^^
får youtubea nu sedan skivspelaren pajade

orkante (orkar inte)

alltid på mitt mind i mitt hus

Den här låten tillägnar jag ba helt kärleksfullt alla som behöver, och vickar lite stelt på höften.

Fate of dead organisms

Var är ni nu?
tänkte jag ofta på kvällarna. Kvällar som ikväll men nu för tiden är jag äldre.
Jag drog täcket över huvudet och föreställde mig världsalltet innanför ögonlocken. En karta över universum med alla årstider, all jord, allt vatten, alla brevlådor, allt asfalt, alla träd och alla fröknar. Tankarna var en osynlig penna i hjärnan som tecknade upp landskapen, stigarna bakom huset och vått grus under fötterna.
Mina fötter i gummistövlar traskade omkring i teckningen och hoppades hoppades att pennan skulle rita in er där någonstans bakom en sten bakom en buske bakom ormbunkarna alltid bakom något. Som en förnimmelse bara, snälla, ett tecken på att ni levde där trots allt. Så jag kunde vända om och gå hem igen. Jag skulle tänka att skogen var ert rike där ni regerade och att ni behövdes där och att det var därför ni inte kunde bo kvar hos oss längre.
Helst ville jag att skogen plötsligt skulle spricka upp i en stor glänta. På ett helt nytt ställe där ingen hade sett en glänta förut kanske. Där var det alltid sommar och ni bodde på en stor hemlig äng och åt klöver varje dag och grävde gångar som ni hade mysigt i sa mamma. Jag sa att jag visste det redan för jag hade sett er där i en dröm.
Men det var inte sant. I drömmarna blev det aldrig sommar. Det var alltid höst med grå himmel och gulbrunt gräs som plattades ihop av regnet. Ljud av steg mot gruset. Grodblad. Utspridda pälstussar i blåbärsriset som klibbade fast på stövlarna. Klumpar av ett vitt slemmigt poröst material och jag undrade från vilken del av en kaninkropp det kunde komma.

när man har det så smäller det, sen har man det inte längre

Nu blir det gästbloggning! Fast inte riktigt, personen som skrev detta skrev det inte i syfte att hamna på nån jäla blogg, det var bara en bror i fjärran land som skrev ett mail till sin syster. Systern tyckte att texten var fin, med både ljusglimtar och orosmoln, och dessutom knöt den an till tre av hennes favoritteman: paranoia, elektricitet och ljusstämning. Här kommer alltså direkt ur livet som inneboende hos en indier på Nya Zeeland, en helt genuin berättelse om glödlampor:

Den senaste tiden har jag haft otur med glödlampor. Det började med att en glödlampa slocknade förra veckan någon gång. När jag skulle skruva ut den exploderade den i handen och gav mig en liten dusch av glasbitar. Inget farligt, men det är ju inte så vanligt att lampor smäller sådär. Hursomhelst, när jag frågade Raj om han hade några extra lampor sa han att han kunde köpa nya lågenergilampor och passa på att byta ut alla lampor i lägenheten, för han hade ändå tänkt byta ut dom någon gång. Ok, är väl bra att spara el, tänkte jag. Men så fel jag hade! Nuförtiden när man tänder en lampa får man ett svagt dunkel i rummet, ett kallt, sterilt och tråkigt dunkel. Lägenheten var redan kall och opersonlig tidigare, men nu är det nästan bårhuskänsla eller nåt. När man sitter vid matbordet stirrar man in i en kal stenvägg utan fönster. Rajjan bytte lamporna i söndags kväll och när jag vaknade på måndagen möttes jag alltså av detta sken att äta frukost till. Jag fick en släng av paranoia och undrade lite om det var ett sätt för Rajjan att få mig att flytta. Såg en flatmate wanted-annons på vägen hem också och tänkte att det var säkert Rajjan som letade ersättare (hyran var samma, men ett annat telefonnummer och ett annat namn - bevisen ar solklara!). Som tur är gick paranoian över och jag har t o m vant mig lite vid dunklet under veckan (och har en egen sänglampa med bra ljus som jag kan fly till), men så hände en annan grej i morse som definitivt är en del av glödlampekonspirationen mot mig. Jag satt och åt frukost när jag helt plötsligt hörde en smäll ovanför mig följt av kraset av en lågenergilampa som kraschade ner en halvmeter bredvid mig! Glas över hela bordet och golvet under. Säkert i min yoghurttallrik också. Vad är det som händer!? Rajjan tror säkert att jag hade sönder lågenergilampan med flit för att få tillbaks mina gamla hederliga lampor. Eller var det han som fick lampan att ramla ner mot mig, och bara råkade missa? Mystiken tätnar...

ödets stig är minerad och du ser inte längre än näsan räcker, du ser knappt ett skit

Jag vet inte vad jag ska tro om världens och livets beskaffenhet. Vad händer efter döden? Är vi de enda mänskliga varelserna i universum? Varför sker det som sker? Ingen aning. Jag väljer bort att ha teorier om detta och försöker helt enkelt att...öh.. leva i nuet. Men ibland kan jag, trots min enkla och omystiska livsinställning, få fatalistiska tankar. Exempelvis:
Tänk dig att sagan om ditt liv redan är skriven, I BLÄCK, och inget tippex existerar. Den går inte att skriva om. Men du kan inte överblicka sagan, den måste läsas i kronologisk ordning, inte förrän du vänder blad får du kännedom om nästa episod. LÄSKIGT! Jag ser det som en stig där endast mitt minimala livsutrymme JUST NU är upplyst. Tänk om det ligger en katastrof och väntar på mig längre fram på stigen. Hemska tanke.

/snart lurad och förintad kanske

Nattvakten

När man vaknar mitt i natten och inte kan somna om kan det kännas skönt att se att man inte är ensam. Hr. Diod kan inte heller sova. Nu ska vi dricka te och lyssna på radio ihop, så somnar vi nog snart igen.

Motsatsen till sopor

Glöm inte rotselleri, vinäger och kärlek, så blir det gott.

Parfymerad soptunna

Nu för tiden när jag ser en överfull offentlig soptunna blir jag glad, för jag vet att jag inte behöver tömma den. Det är höjden av lyx. Tillbaka till finliret och de vita fingrarna, tillbaka till att vara den parfymdoftande som skyndar förbi. Men det känns också skönt att veta hur det känns när man öppnar soptunnan, när locket faller tillbaka över ens handskbeklädda fingrar, när man drar upp den stinkande regnvattenfyllda soppåsen och med bortvänt ansikte rynkad näsa sätter i en ny. Jag tycker inte att man ska välja sida i onödan, allt räknas.

have you seen my chosen one recently?

if you do, tell her to komma hem

tusen läckande tårar

min vilsna och känsliga (fast ändå inte) period kulminerade idag i en procession hela vägen från perrongen och hem. Det var jag och mina tårar som deltog i följet.

Det var liksom inte det bästa jag läst men det faktum att trösten "det är bara en bok" inte håller nånstans är så sorgligt att jag dör.

egot och det schizade perspektivet

Jag har hört att man bör älska sig själv, bland annat för att kunna älska någon annan, och det vill man ju kunna. Men också för att det blir rätt jobbigt att ta sig igenom dagarna om man inte tror att man är bra. Eftersom kärleken från andra är så flyktig, så behöver man en annan, någorlunda konstant kärleksbas, byggd och regerad av en själv. Kanske är det egentligen samma sak som det man kallar självförtroende. Kärleken från mig till mig försöker jag ibland stärka genom att tänka på vad som är bra med mig. Jag försöker se mig själv ur ett utifrånperspektiv med snälla ögon. Det går bra ibland, men då börjar jag istället känna mig som en självgod och självcentrerad människa. Inte alls sympatisk. Eventuellt i avsaknad av självinsikt och verklighetskontakt. Försöket till att bygga självförtroende slutar i självförakt. Värsta misslyckat. Värsta hopplös cirkel. Värsta skämtet. Värsta jante? Det känns drygt att ens använda ordet jantelag, det låter som ett skämt bara det, att det skulle finnas en svensk "lag" som hela nationens mentalitet bara slavar under. Men hittills har jag inte funnit någon annan förklaring till varför det känns fult och smutsigt att skänka sig själv hyllningstankar. Eller är det uppväxten?

Fast just idag tänker jag inte så mycket på just det här, bara nu när jag skrev inlägget. Det är egentligen något jag tänkte på när jag klippte gräs förra veckan. Ändå är det ju något man kan tänka på ibland, det tar plats.

JAG OCH JAG

NU ÄR JAG JÄVLIT TRÖTT VA, HOPPAS RULLTRAPPAN FUNKAR IMORRON NÄR JAG SKA TA TÅGET VA.

möblerna betyder intet

Om man är i ett rum med någon man tycker om, någon man är kemiskt kompatibel med, då är rummet mysigt. Om man är i det rummet med någon man egentligen inte tycker om är rummet omysigt. Om man är ensam i sitt eget rum som man själv har inrett är det också rätt mysigt. Allt beror på allt det där som inte syns va.

Blanda med Elin

Sallad är min favoritmat (på vintern är det soppgryta), och det säger jag inte för att jag är tjej, utan för att jag är så himla bra på att göra sallad. Jag menar inte sallad som i isbergssallad, utan som i det här:

Ta allt som är gott, blanda varmt och kallt, hårt och mjukt, rått och stekt, smått och gott, nåt med protein, nån lök, nån ört, nåt salt. Toppa med något som smakar vinäger och är lite oljigt.


MVH

Hälsan Själv

hur tråkig man får vara

Jag sitter och googlar voltaren alkohol kombinera men hamnar bara på en massa omotiverade hypokondrikerforum där folk gillar att munhuggas över trivialiteter. Bara för att dom inte har nåt annat att göra i sina tråkiga liv. Ni vet kopiera in folks kommentarer i sitt eget inlägg och använda det mot upphovsmannen genom att märka ord och tillslut ser kommentardebatten alltid likadan ut oavsett ursprungligt inlägg.
(Hmm typ exakt som det brukar gå till i mina verbala diskussioner när jag är upprörd... *bäst på att förvränga folks formuleringar så dom blir tvärtom*)

Ja det är skit samma. Tänkte bara hjälpa framtida googlare på traven genom att uppmana:

GÖR DET INTE! DU KAN HAMNA SÄNGLIGGANDES I ETT MÖRKT RUM MED MAGVÄRK OCH PÅSAR UNDER ÖGONEN IKLÄDD SPALDING-TSHIRT FRÅN TIDIGT 90-TAL

kallt genom tröjan men fan ingen jacka

Nu är det sådär härligt kyligt och mörkt ute. Asfalten är kall men torr och den ligger under gatlyktornas sken. Jag började tänka på de eviga kvällar 1990-nånting när vi drog omkring på de tomma gatorna in The Shoe Monastery och frös och väntade på att livet bara skulle hända. Det gjorde det också, hela tiden, men det fattade vi inte då.

/I'm a joker I'm a smoker

I åtta långa år har jag väntat

...och nu är den äntligen hos mig! Kan inte beskriva min lycka men försöker ändå: det känns som tonårskärlek, när killen som dumpade en vill ha en tillbaka.



Min nyfunna skivköparglädje har visat sig öka livskvaliteten med ca 40 %. Det är mycket. Mitt senaste tillskott är den här snygga skivan, som jag har tänkt på till och från ända sedan jag lämnade tillbaks den på bibblan i 9:an eller när det var. Den var så BRA. Men Bear Quartet är så hemliga, så jag har inte lyckats lyssna på den sedan det där återlämnandet. Nu bestämde jag mig för att 8 års längtan får vara nog. 8 års längtan betyder att den är värd att köpa, att det är äkta kärlek.

levande verkstad

Hej gänget, här har ni mej

The Mean Machine presenterar: dagens PHOTO SHOOT. Rena rama avrättningen.

Det här är en kärlekshyllning till min lillebror

Bilden är från -87. Jag har utnyttjat scannern ikväll.

Helt hysterisk

Jag kan inte hjälpa det. Jag hör en låt som är så bra att jag får overklighetskänslor. Jag får impulser att sprida låten över hela världen. Jag tror att alla kommer att få samma himlastormande upplevelse som jag. Jag VET att inte alla kommer att få det, kanske inte en enda, eller bara någon enstaka. Jag vet det, men jag kan inte riktigt förstå det, jag klarar inte av att lyssna på mig själv i det läget. Jag lägger upp ett youtube-klipp i bloggen. Igen. Ingen orkar läsa den här bloggen längre för den är så tung att ladda med alla youtube-hits. Ja ja, sånt är livet.



Hälsningar från sjunde himlen.

Idag har jag bakat bullar och lyssnat på hög musik i mammas och pappas kök. Det regnar ute. Allt är precis som när jag var fjorton femton sexton, fast mer harmoniskt, inbillar jag mig.

Antingen har man det eller så tar man det eller så får man det. Vissa köper det.

Här kommer strax att följa ett några dagar gammalt inlägg från någon som kan vara Sveriges mest lättpåverkade människa. För mig finns ingen sanning, sanningen om exempelvis mig själv är alltid det jag sist hörde från någon annan. Ändå tycker jag att jag är en självständig individ med förmåga att tänka själv. Men ingen människa är en ö sägs det ju, och även om man är det så är man kanske omringad av andra öar. Som man ser. Och hör. Och känner vibrationerna ifrån, dag som natt.

Inpirationen tröt. Jag skrev det snart följande inlägget. Sedan dess har det blivit bättre, men inlägget är fortfarande ganska sant. Apropå inspiration och påverkan så vill jag bara nämna att jag alltid pratar om hur lättpåverkad jag är, medan Eve betecknar sig själv som lättinspirerad. Gissa vem som har mest positiv inställning på det området. Fast annars är jag en person som oftast har halvfullt glas, ni vet. Jag fyller på hela tiden, likt en hamster har jag alltid såväl skåp som kinder fyllda.

Efter denna ordbajsning känns ju det där gamla inlägget helt överflödigt. Jag skippar det.

When the smell of the lawn makes you flop down on it

det är lättare att bli kär i en röst

SMÄRTA!

Kärlek åt allt det här.

Klockan är ca 7.30 denna lördagsmorgon. Jag funderar på att gå och hänga på låset till matvaruhuset. Det öppnar snart och jag har lite inköp att göra, men det känns som att man inte får vara ute före klockan tio en helgmorgon. Men det får man. Hejdå!

Jag blev gammal över en sommar, fast också ung. Ena halvan sjönk, den andra steg. Så kan det va.

Idag var det vemod på jobbet. En tryckande minisorg mellan oss tre i den före detta panncentralen, men också en stegrad kärlek som ingen av oss riktigt kan uttrycka. Ett tryck på axeln bara, ett "buh!", ett "kör försiktigt", ett "ses imorrn". Men idag är dagen som varit utsatt hela tiden och som byter ut "ses imorrn" mot en omfamning med substans.
Känslan efteråt är nära den när man gör slut. Lättnaden håller melankolin över ryggen i en tröstande gest. Nu är det väl höst då.

Lågtryck från söder på löpande band, sa de, men jag är så himla kär.

naken sanning i påklädd förklädnad

Vill bara bjuda på ännu mer av den fina stämningen i lördags. Men är du känslig kan du blunda. Lite läskigt var det, och festbilder kan se så otroligt läskiga ut ibland. Man tänker liksom: va? Neeej. Fast samtidigt: *fnitter*
Läskigt blev det på riktigt när den sene våldgästaren Fille kom, fast honom har vi inte på bild.

Maria och jag, medan det ännu inte rörde sig om något annat än en fin dag i skärgården. Men vi anade ugglor vid horisonten. Som man säger.

Upptågen höll hög klass, Rosa höll god min (det var inte hon som valde bokstäver dårå).

Bakom min kräftgirland kan jag va mig själv, typ. Jisses vad vi var oss själva.

Den mörka skepnaden längst bak i bild, det är bara dansbödeln som härjar partytältet. Den gråhuvade miniskepnaden i förgrunden är bödellärlingen - jag - som ser och lär.

Helt swept away. By the moment, alltså.

Han BAD om det. Men den är så fin. Tydligen var det en kinesisk skolflicka. Själv tycker jag det är kusligt likt en svensk på..droger, närå, men på kräftskiva.

sommarens sista suck

Alltså, jag blev liksom upphånglad av en ros igår. Fatta! Värsta sugmärket (rivmärke låter så brutalt, fast sugmärke låter ännu brutalare! Det var brutalt. Grr.)
Sorgligt nog har sommarens grönskande kärleksaffär snart kommit till sin ände. På fredag är det slut på det roliga. Då lämnar jag sommarflörten för att återvända till mitt gamla inrutade, insuttna äktenskap. Då blir det dammhosta och träsmak för hela slanten. Den där trista och träiga gamla bocken, fy fan, man borde skilja sig.

party

På kräftskivan i lördags skapade vi världens dansröj på 6 personer 4 kvm under ett partytält. Tim satte standarden med sin gigantiska luvtröja och hoodiga armvevningar. Vi försökte haka på. Jag försökte haka på. Sprang in och hämtade min luvtröja, drog den över huvudet och kastade mig in i gunget. Några timmar senare var man ju så jädra varm i kläderna alltså. Då sa Tim: Fan Elin, du ser ut som en skön snubbe.
I två sekunder våndades jag över min eventuella brist på kvinnlighet, men sedan tyckte jag bara att det var en otroligt fin komplimang. Dance on.



Dance on? Hehe. Lycka till liksom.
nej nu gråter jag åt min egen ondska. Ska aldrig mer äta något med ben.

Vi flyger ett varv runt manegen

Åh hästen kan inte du vara min kan inte jag få dig kan vi inte matcha varann med gyllene mynt kring våra pannor och medan du skrittar promenerar jag och när du glänser så glänser jag och sen äter du havregrynsgröt och jag med.

Jag säger som Grizzly Man med ljuv frälst Michael Jackson-stämma:
I love you so much. Thank you for being my friend.

Taking back the blogg

Dagens morgon: tidig och vidrig
Dagens bästa: Evelina H, lätt. Hela dan, varje dag.
Dagens tv-kanal: Kanal Lokal
Dagens skit: mensmentalitet
Dagens aktivitet: gräsklippning
Dagens livsmedel: makrillburk
Dagens brev: ansökan
Dagens kväll: eventuellt uppsprickande
Dagens sjukaste I: Det är billigare att handla på Hemköp än på PrisExtra.
Dagens sjukaste II: Det är ändå svindyrt att behöva äta.
Men jag skojar. Det kryllar av sjukt här i krokarna just nu, detta är bara småpotatis. Men sjukt är ju sjukt kul, spännande, adds spice to your life liks. Tills man tröttnar och bara halshugger istället.



Förra helgens plagg: HOODIEN, motherfucker.

FROMZEROTOHEROTOZEROTOHEROTOZEROTOHEROTOZEROTOHERO

VÄRLDENS BÄSTA FILM #78 TYP

Min kille brukar säga till mig att jag utnämner typ varannan film jag ser till VÄRLDENS BÄSTA!, den mest fantastiska film jag någonsin sett. Jag försöker säga emot honom och ge exempel som bevis på att det inte stämmer. Och jag bara:

N..neej det finns några riktiga guldkorn, visst. men du vet... EEh till exempel så tyckte jag.. ja men det finns massor... a men du vet den där... En studie i hämnd! DEN tyckte jag inte var den bästa jag nånsin sett!

Den senaste jag lagt till topplistan är Grizzly Man. Okej nu är jag SÅ SJUKT EFTER men alltså det blev inte av att jag såg den förrän nu och nu är jag nästan lite arg på alla som inte t v i n g a t mig att se den tidigare. Den är komplett. Ingen hade någonsin kunnat fantisera ihop de ULTIMATA karaktärerna som figurerar i denna film. Och det behövde ingen göra heller, eftersom DOM FINNS PÅ RIKTIGT!! (fanns..) Jag blev helt tagen som ni nog märker.

Grizzlymannen kan beskriva alla aspekter av livet som människa. Som till exempel ångest och förmågan att projicera alla sina överflödiga förvirrade ömhetstörstande känslor på villkorslös kärlek till djuren.


Ett enkelt filmtips från the master of betoningar i text.

Your Southern Comfort was on the phone

Sedan jag upptäckte den här låten i min dator i torsdags har jag lyssnat på den ca 120 gånger. Jag repeatade den nästan hela vägen ut i skärgården
t ex. Ibland vill man bara bli kvar i en viss stämning. Introt ger mig positivt hjärtstillestånd. Fast nu behöver jag nog en paus.



(De sjunger egentligen "your so called father was on the phone", men jag tyckte först att det lät som "Southern Comfort", och det tyckte jag kändes liksom fräschare)

min ljuva barndom

När vi var små smög vi runt gården och spejade efter dina seniga armar, dina stora ögon, dina råttfärgade hårtestar. Efter ridningen när vi kom tillbaka från stallet upp till huset frågde vi alltid:
Har du aldrig ridit?
Jo två, svarade du, en i Trosa och en i Fittja.

Fan vad konstig du var.
Men annars var det gött bland taglet hagen havret dammet och halmen.

Hela dan varje dag.

jag avrättar mitt hår genom blekning

g g ggg g
g g gg g
ggg g g
g g ggg g g
g

Men vad ska man göra när E är i skärgårn och resten av stockholm super på stureplan? Dom svarta kuberna är mitt försök att skriva hej med hjälp av kuber typ sådär som vissa datakids gillar att göra med olika tecken och bokstäver.

pax för fred

Jag läser om krig och smärta och förtvivlan men också hopp i denna fantastiska bok. Den var utgallrad från biblioteket. Kanske för att den var så liten eller för att dom tyckte att den hade tråkig färg på pälsen.
Nu har den fått ett nytt hem hos mig. Här är boken trygg istället för skygg och avgudad istället för avlivad.

Nej men ärligt alltså, det är mitt bästa boktips just nu jag svär.

!!!!!!!!!!!!!
Wolfgang Borchert
Utanför dörren
Fjorton prosastycken och ett drama
Bokförlaget Perenn
!!!!!!!!!!!!!

A love story

Igår var jag hos doktorn. Han frågade om jag kunde rynka ögonbrynen och om jag kunde le. Jag kunde båda. Sen var det inget mer. Jag snodde ett blädderex av BON på vägen ut. Hade ju ändå betalat 140 kronor.

Idag när jag kom hem till lägenheten fick jag le igen. Jag har varit borta i några dagar och under tiden har min pelargon slagit ut!

Diskgrodan

Nyss när jag stod och diskade hoppade en groda ur min mun, helt oförberett. Det jävla durkslaget var bara i vägen hela tiden så till slut sa jag: Far åt helvete jävla a***!
Oj vad sa jag? tänkte jag sekunden efter. För det första: Varför blev jag så arg? (svar: hata disk jag är trött), men framför allt: Varför sa jag far åt helvete och inte dra åt helvete, som ju är mer vanligt i dagens Sverige? Hur som helst kände jag i efterhand att far åt helvete är mycket mer effektfullt och läskigt.

Bloggfråga: Vad tycker ni, vilket av alternativen blir man mest rädd av?

OM JAG

OM JAG BEFINNER MIG NÅGONSTANS MED NÅGRA SÅ SER JAG VÄRLDEN UR DERAS PERSPEKTIV FÖR EN HALVTIMMA NÅNTING EFTER ATT JAG LÄMNAT DEM. IBLAND FÖRVÅNAS JAG AV DESSA NYA ÖGON. IBLAND BLIR JAG INTE BARA FÖRVÅNAD UTAN OCKSÅ LITE CHOCKAD FÖR MAN KAN KOMMA PÅ EN MASSA GREJER SOM MAN INTE SJÄLV HAR TÄNKT PÅ TIDIGARE. SOM OM DET DYKER UPP EN MASSA HÅL ATT FYLLA I. IBLAND BLIR JAG RÄDD AV ALLA DESSA INSIKTER MEN OFTAST ÄR DOM UPPFRISKANDE OCH GLÄDJANDE OCH FULLA AV BEUNDRAN.

OM JAG SJÖNG I ETT BAND SÅ SKULLE JAG DANSA SOM IAN CURTIS

Photo © Paul Slattery

(EN GÅNG PÅ HÖGSTADIET PÅSTOD MIN OCH E'S GEMENSAMMA VÄN BARIS ATT JAG DANSADE SOM ANOUK I NOBODYS WIFE-VIDEON NÄR VI VAR PÅ DISCO, TYP LUCIAVAKAN. JAG TOG DET SOM EN SJUKT STOR KOMPLIMANG. MEN DET ÄR INTE DÄRFÖR JAG MINNS DET. FÖR JAG MINNS ALLT SOM NÅGONSIN SAGTS MIG.)

OM JAG SKA SKRIVA MER I BLOGGEN NU, DÅ KOMMER JAG BEGRÄNSA MIG TILL VERSALER, TÄNKTE JAG TIDIGARE IKVÄLL.

Vad jag fick veta idag:

OM MAN RAKAR AV EN BJÖRN ALLT HÅR SÅ SER DEN UT SOM EN MÄNNISKA

ALLTSÅ EN RIKTIG BJÖRN, DETTA ÄR BARA EN MKT OBEHAGLIG VUXENSTOR FEJKVARIANT I KÄLLARE FRÅN PARTY PARTY PRODUCTION

Hej dagboken

IDAG GICK JAG FÖRBI EN SKITSNYGG TANT/ KVINNA I ALBY. OM JAG HADE HAFT EN KAMERA SÅ HADE JAG FRÅGAT OM JAG FICK FOTA HENNE (KANSKE). HON HADE PASTELLKLÄDER PÅ SIG: ROSA BYXOR + GUL T-SHIRT, BAKOCHFRAMVÄND MAGVÄSKA OCH VIT FROTTÉSOLSKÄRM. DOM APRIKOSFÄRGADE HÖGHUSEN SOM JAG TYCKER ÄR SNYGGA SOM PÅMINNER OM MIAMI VAR I BAKGRUNDEN. ALLT VAR PERFEKT.

Allt som glimmar är guld

Det här stundom halvt horisontella regnet påminner mig om att vädret i Sverige allt som oftast fäller vätska från himlen. Det påminner mig om att det nog är dags att fetta in dojorna. Men jag tror stenhårt på en comeback från sommarens sida, saker brukar ju sällan hålla i sig för evigt även om man tror det precis när det varar.

Igår fick jag en gala-t-shirt från jobbet. (Jag jobbar inte på Centro, de vill bara sälja in sig.)
Eller, jag fick faktiskt två. Eve, du ska få den andra. På ryggen står det 40 i guldsiffror, som på en cool fotbollströja för bänkvärmare.


i väntan på de riktiga bloggtröjorna.

Nu ska jag drömma mardrömmar

Det finns så mycket helgalna människor ute i bloggosfären. Jag blir faktiskt livrädd ibland. Och när jag blir rädd så blir jag glad för det tyder på att jag inte har blivit helt hjärntvättad. Peter har teorier om bloggläsandets negativa effekter på människan, och jag är delvis inne på samma spår.

Men den här bloggen är ofarlig så du kan vara lugn. Vi skyltar inte med vår balla livsstil, vår heta konsumtion och våra ständigt aktuella och extrema åsikter. Vi bara funderar lite lätt på livet, spanar genom fönstret och lyssnar på musik.

Fin bild från i lördags.

Viktigt meddelande till Evelina:

Kan inte du lägga till de här länkarna?

Shampoo Rising http://shampoorising.typepad.com/

Sally Ståhl http://sallystahl.blogspot.com/

Elsofo http://elsofo.blogspot.com/

Puzz

Hej bajskorv.

Idag är det lite för mycket måndag för att man ska känna sig helt ok alltså. Trötthetssjoket har hängt över mig som en säck potatis hela dagen, det regnar, jag är yr och ensam. Dessutom har jag åsamkat jobblastbilen en buckla. Jag fick den stora äran att åka iväg själv och ta upp några ogräshögar. Yes, nu ska jag visa dem att jag visst kan köra den här stora bilen, tänkte jag. Vid första kurvan slickade jag dock en lyktstolpe lite för intensivt och bilen gav kärvänligt ifrån sig en gnutta av sin vita färg. Ingen katastrof för bilen, som redan är ganska bucklig, men jag gillar inte att spä på folks fördomar om tjejer och fordon och liknande saker...
(fast alla gubbarna har också gjort bucklor)

Ja och nu då, tupplur tagen, middag äten, tv tittad och avstängd. I diskhon ligger blötlagd disk i alldeles för stor mängd, i en IKEA-påse ligger tvättad tvätt och skrynklas. På golvet ligger en fuktig hög av ännu mer tvättad och dubbelt så skrynklad tvätt, kvarglömd i tvättmaskinen igår kväll och påkommen imorse. Luktar nog surt nu. Måste nog tvättas igen.

Kan det inte bara bli typ...fredag?

Hejdå bajskorv.
Nu går jag och försöker muntra upp mig. Frågan är bara: vart går jag? Lägenheten är full av dåliga tecken som inkluderar fukt, och utomhus är det bara ett enda stort fukt. Kanske går jag in i duschen och ba glömmer allt.

Mera kärlek

fiiina!

Rörd, inte skakad

Min familj har varit i utlandet en tid. Igår fick jag se bilder. Jag såg min sextonåriga lillebror glida runt i sina nygjorda dreads, vitbågade solbrillor, diverse spexiga t-shirts och kalsongerna blottade. Han ägde de thailändska skateboardramperna. Han satt med sina stora hörlurar och diggade musik. Han lunkade fram på stranden. Han var så cool. Han och några år yngre kusinen, ständigt med de oberörda minerna, eller kanske ett nonchalant leende då och då. Och alltid med brallorna på halvstång.
Brushan ska bli kock.
Min andra bror är lika häftig han. Hans strapatser började falla som ett skyfall en vacker dag och jag vet inte när de ska sluta. Jag är så stolt. Snyft.

Fredagslåten

Det här är just nu en musikblogg mest. Inte ens en djupgrävande sådan. Förlåt, men det blir nog bättre snart.
Jag övar tålamod
och åker och kollar på minst 1500 foton.
Puss.