Evelina var är du?

Nu sitter jag här vid datorn i skolan. Oinspirerad, ljum, blaserad. Och så tänker jag: vad ser jag fram emot just precis nu? alltså något inom en överskådlig framtid. Svaret är Bonde söker fru ikväll och Britneys skivsläpp den 28 nov.
Var är min vilja, min kamp, min äventyrslystnad? kan jag undra. Jag ska ju rikta min glödande blick mot horisonten. Jag ska ju vara indie eller nåt.

Jag har just kollat på Dom kallar oss artister med Håkan Hellström. Alltså, jag kollade ensam, men Håkan H var med i programmet. Jag satt klädd i gåshud från början till slut. True love forever på den fronten.

nu blir det här ett ganska ljumt inlägg av flera korta kommentarer

Ganska ofta när jag och E pratar med varann brukar vi suckande konstatera följande:
Livet alltså...

Det är det enda man kan säga ibland faktiskt, det säger allt.
'
'
'
I morse vaknade jag med tanken på hur mycket jag älskar svenska språket i huvudet. Om jag läser en rörande historia på ett annat språk som jag behärskar ganska bra blir det aldrig lika rörande som om jag läser en rörande historia på svenska. Man är helt nära sitt modersmål. Testa att föreställa dig dig själv utan språk, det är asskumt, man skulle inte ens vara hälften av sig själv då.
'
'
'
Jag har hittat en välskriven älskarinneblogg och det är ju så himla ostigt att erkänna, men jag gillar den. Och igår slog jag och en kompis fast att behovet av romantik, låt vara fiktiv romantik, är stort.
'
'
'
Alltså den här bloggen (Jag och E), den är ju helt fantastisk, men just nu ser den inte sina glansdagar, det måste jag erkänna.

En lapplisa för själen

När man plötsligt kommer på en briljant idé vill man snabbt nedteckna den för att inte tappa snilleblixten. Jag kör lite garderobsrensning och hittade nyss en gammal tygväska som jag inte har använt på några år. Öppnade innerfacket för att kolla om jag glömt kvar något gammalt minne, och då hittade jag den här lappen:



Jag måste ju ha tyckt att den här meningen sa mig något väsentligt, men just nu kan jag inte riktigt dra några klara slutsatser om hur jag tänkte. Kanske hade det något att göra med övningskörningen, för lappen är ett kvitto från en dubbel körlektion 060720 kl. 08.20.

Livet asså.

åh jag kommer aldrig lära mig att spela gitarr hur tror ni det känns när man hatar orena toner och bara kan producera orena toner. det känns för jävligt.

ååå stora stora livet du är så stort

För mig säger den här videon allt. Den bjuder mig på spänning, sällhet och tårar. Jag känner inte dem och jag har nästan bara erfarenhet av landsvägscykling. Ändå blir det religiöst. Den här videon är det häftigaste jag vet just nu.

regression

trotsåldern
sjusovning
och bara allmänt vem bryr sig?

LYRIK

alltså jag börjar gråta på riktigt när jag läser den här bloggen, jag ÄLSKAR den, den är GENIALISK. Jag är LYRISK. Annina Rabe är bäst:

http://shampoorising.typepad.com

"Jag är slut som människa"

- hur kan man säga så?
/less på neggoattityder, även mina egna

HURRA HURRA! GRATTIS TILL ALLA I DATAVÄRLDEN PÅ INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN

över min döda hy

min själ är ett svart plastparaply från H&M

Jag satt nyss bredvid en kvinna med robust paraply. Hela hon såg förresten kvinnligt robust ut på något sätt, med sin långa stela kappa, vadlånga kjol och korta vippiga page. Allt var nätt men rejält på samma gång. Hon såg traditionell ut. Paraplyet var stort och såg ut att komma från en annan tid, med naturvit duk och mörkt krokformat trähandtag. I huvudet jämförde jag hennes paraply med ett modernt: en pytteliten mörk nylonduk plus fjantig plastknopp, som man viker ihop och stoppar i väskan. Det är sådana som den största delen av befolkningen här går omkring med (största delen av året dessutom, men det är en annan historia). Det här måste ju påverka vår världssyn. Det är nämligen inte bara paraplyerna; det mesta i materiell väg blir syntetiskt, litet och sprött
- och detta påstående baserar jag på djuplodande empiriska undersökningar.
Om världen vore robust vore jag en annan.

Spana in äldre arkitektur så förstår ni ännu bättre vad jag menar. Rejält och nätt, på samma gång. Jag tror inte bara att det är människans utveckling som leder till ny form, jag tror också att den nya formen förändrar människan.

en smart person

Jag känner mig lessen och fick tips av en smart person att lyssna mycket på Alicia Keys Superwoman. Alltså ärligt släng er i väggen Bruno K Öijer med flera, alla böcker nedanför min säng och alla jävla andra idioter. För i jämförelse är ni fan inget mot den här pärlan.

I hang my head from sorrow
state of humanity
I wear it on my shoulders
Gotta find the strength in me

Cause I am a Superwoman
Yes I am
And all my sisters coming together
saying yes I will, yes I can
I can fly, we can fly, oh


Jag kollade just recent keyword activity för första gången på flera månader och shit alltså det är stört roligt, måste skriva några nu:

att bygga periskop
dresscode-hjältar
mystiken med de slocknade lamporna
allt har gått helt åt skogen
en vecka på sig att skriva hemtenta
cirkus-växel
vad fan är ett stilleben?

hahahahaaaa okej det kanske inte var världens roligaste men ju mer man tänker på dom desto roligare blir dom. vad fan är en cirkusväxel undrar jag?
haha den sista är bäst den får mig att tänka på en gång förut när mamma läste om en konstnär i en tidning och tänkte att det kanske var något jag var intresserad av. Hon läste högt för mig: "Känd för sina stilleben..." men hon uttalade liksom ordet stilleben med betoningarna helt fel, som om stille rimmade på snille och ben utalades likadant som kroppsdelen ben. Alltså snille-ben. Fast stilleben dårå. Hahaha jag skrattade en vecka efteråt.


/Even when I'm a mess
I still put on a vest
with an S on my chest

Nu kommer hösten och jag måste börja läsa poesi igen.

Det brukar bli så. Bredvid sängen ligger travar av tunna vackra böcker från biblan och bokus som bildar murar mot vintern och mörkret där utanför. Böcker som skydd för mitt ide, avspärrat område. Min säng, btw: vad jag älskar dig och dina fluffiga täcken och kuddar och lakan plus extrafiltar!
Snälla snälla kan inte någon av er alla levande och döda poeter beskriva något som jag känner just nu? brukar jag tänka när jag sitter där och vänder blad alla oktober- nov- dec- jan- februarikvällar.
På hösten tar allt slut, dör, jag blir existensiell deluxe. Ligger och tänker på universum och på alla virvelvindar av aska i miniatyr som uppstår när man öppnar luckan till kaminen. Jag tänker att jag är goth-romantik, edgar allan poe och vampyrer, mums!

Men om något ska leva måste något dö som man säger. And I will be victorious.

I owe you big time

Pommac och chips till Ace Ventura, picknick till kanalen med glaserade donuts och pucko, timmar av skrattkramp framför youtube, cruisa några varv med BMWn.

-En helg med lillebror.

borsta tänderna

min pappa kan karate

Är det alla år av snällhet och timiditet som slutligen talar? Varför är jag så himla förbannad? Känner för att göra mig ovän med hela världen, nästan. Kanske måste börja på kampsport ändå, fick en adress av en kompis...

Flash&dash
/E

upptäckt från ensam och hungrig

Bästa och finaste ordet jag har sett på länge: "ghettobildning" på franska, som heter

GHETTOÏSATION

rapport från grottan

Det värsta med det svenska vinterhalvåret är varken kylan, mörkret eller nederbörden; det värsta är frånvaron av människor. Tomma gator är något av det sorgligaste som finns, det signalerar död på ett väldigt obehagligt sätt. Eller har ni spelat Silent Hill? Typ så. När man går ut under perioden oktober till maj är man två eller tre personer istället för sex, sju eller åtta. Det finns inga att möta upp någonstans för alla man vill träffa är antingen utspridda över jordklotet eller sitter hemma och tröstäter och kollar på Idol. Nu börjar det kännas sådär som jag kan tänka om ödet; allt är gömt i mörkret. Uppätet. Shit, varför blir alla söndagar så himla sorgliga efter klockan 17?

igår snodde jag en bild och suddade bort signaturen i paint.

det kan bli kallt om halsen när man går hem ensam men man behöver det för huvudet
behovet av att åka bort finns latent medan man beundrar alla löven
och ska man vara med i radion får man inte andas så det hörs.

en gång i somras försökte jag göra fotokonst

men jag glömde putsa spegeln, bland annat.

Allvarligt talat grabbar, jag tror jag har blivit testosteronförgiftad. Ska jag behöva slå sönder något för att det här ska gå över?

/inte naken, inte blästrad, bara skitsur.
Påklädd, skrovlig och pissed.

pissed off. pist off.
off-pist alltså, jag är helt utanför banan.

Hur kan vissa dagar vara så inbyggt jävla bajsiga? Det övergår mitt förstånd; var kommer allt ifrån? Det känns som att jag har blivit marinerad i en hormondrink, typ War on the beach, men jag tror inte det och det gör mig ännu mer frustrerad. Jag gillar inte känslan av att vilja förinta, den rimmar illa med min fredliga person och är dessutom helt sjuk. Hata ilska.

Jag vill redan förinta den här texten.

Peace, love and understanding - not!

Here we are now, entertain us

liksom

basutbudet (busutebadet)

Med anledning av det hårdnande finansklimatet och dess sammanfallande med sommarjobbspengarnas sinande har jag börjat se över mina matvanor. Det håller inte att äta oliver, fetaost och ruccolasallad hela tiden (fast en viss dos är ofrånkomlig), bye bye färdig hummus, lyxchoklad och tofu som kvällssnacks. Här är det födorationalisering som gäller. Vad hittade jag väl då längst in i skafferiets dolda vrår? Gröna linser. Jag säger bara: vilken höjdare. Nu är det min nya favorit; kokta i soja, lagerblad och timjan; kokta i balsamvinäger och vitlök; efterspäckade med dijonsenapsvinägrett; efterspäckade med citron, vitlök och persilja; ihop med ugnsstekta rotsaker; ihop med tomatsås och spaghetti; i alla sallader; ihop med allt. Där fick ni den gågna veckans matsedel. Jag mår prima och plånboken mår hyfsat.

skit kan hända

Jag tänker ibland att jag borde börja skriva lite mer poetiskt här i bloggen, både till innehåll och form. Vara lite mer esoterisk, svårmodig och lågmäld. Men sen tänker jag att det är inte så jag ser världen och i själva verket blir jag trött på folk som inte kan skriva en enda naturlig rad,
som måste skriva
liksom såhär
för att
allt
ska låta så
himla
himla genomtänkt
svävande
Och poetiskt.

..men det skiter sig; jag tror inte på någon som bara uppmärksammar rosens doft, pianosvitens darrande klang och morgondisets vemodiga klagan. Och som dessutom inte är djärv nog att utnyttja hela raden.

nu är det nu men då var ändå alltid då, också, och så kommer det att vara även då det som är nu blir det som var

(fast det betyder inte att precis allt kommer att totalutplånas, en oftast bra grej med livet är att vissa saker faktiskt består, i en eller annan form... Ja bortsett från det faktum att vi alla ska dö, men det är så himla sorgligt att tänka på så det låter jag bli. Man kan ju säga att även en död människa består, fast i annan form, så känns allt något gladare igen.)

Ibland glider man ur sin nuvarande tillvaro och får förmågan att verkligen se sig själv utifrån. Medan man lever sitt liv går man upp i olika saker under olika perioder. För varje period existerar endast det som råkar vara i ens fokus då, förutom vid de enstaka tillfällen då man just glider ur sitt vardagliga medvetande och lånar sig ett nytt, som är överblickande och väldigt flyktigt. Då fattar man, en snabbis, att det som betyder mest och allt för en just nu inte alltid ens har funnits med, och att längre fram i livet kommer det att finnas annat. Men nu är det nu och allt som betyder mest för mig just nu betyder mest för mig just nu. På ett sätt är det det enda som existerar, det är bara ett torsdagsnöje att tänka på att allt har sett annorlunda ut. Hur livet är ett himla gulligt weirdo.

Jag lyssnar på det här och blir rörd över killens makalösa snille. http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1357412&BroadcastDate=&IsBlock=1

När det börjar fräsa

Vanligtvis uppmuntrar jag till känsloblottande. Man kan säga att det är en av de mest fasta grundläggande inställningar jag har i livet. Om man är till exempel ledsen så måste man få vara det ett tag. Man får vara sur och lite dryg eller fett arg. (obs: det får inte bli överdrivet) För om man kan det så leder det oftast till att man kan vara riktigt glad också.
Men det har hänt, inte ofta men det har hänt, att jag tänker som i bruksanvisningen på popcornpåsen:

"lägg omsorgsfullt på locket"

jag idag:

Jan Svankmajer, jag har skrivit om honom här förut men måste säga en gång till att han äger på animerad film.

hej!

DET ÄR DÅ SOM DET STORA VEMODET RULLAR IN.

Det gör det inte, tvärtom, men den repliken är genialisk. Jag får såna bilder, den är perfekt.

Jag skriver så här stort för jag har fått storhetsvansinne. Tycker inte jag tar tillräckligt mycket plats på jorden.

plockar mandel med svettiga tår
äter den ändå

arbete

Jag spottar snus i ditt fejs
äter russin skriver en rad
Jag blir bäst
och du dör.





long way to go with no punch

Jag har varit vilsen Elin, allt har gått helt åt skogen

med mina stora drömmar, dom flög som satelliter.

But now I'm back,

renewed with power

lånar en bild från www.tjarhovets.se

*^?%%¤¤¤#

Herregud. Jag tycker allt ter sig lite skrämmande idag. Finns jag? Kan inte det här gå över nu, fort. Jag måste plugga.
hejdå.

Jag lyssnar på Spanarna för att återfå verklighetskänslan, men det vill inte riktigt bita. Tycker bara det känns som ufon som pratar om något som jag inte förstår, och det är högst mysko att det kommer röster ur de hära..öh..högtalarna. Kan inte riktigt beskriva, men allt har tappat konturer och sammanhang. Ja ja, det går väl över.
hejdå.

ordsmakning

Jag sitter och smakar på ordet OKTOBER. Är det inte som en dov, stillsam och mystisk låda, insprängd mellan sensommar och verklig regnhöst? En vitsprängd, stilig herre med piprökstorr stämma, trädoft och naturfärgad kostym. Jo det är det. Och några gula löv.

en härlig lördag i solskenets tecken

..man sitter och lyssnar på Putumayo-skivor i en lugn och ljus lokal, samtidigt som kosingen rullar in. Ännu ljusare blev det när jag såg ett mail från min bror. Han får gästblogga lite igen, helt ofrivilligt:

"Nej, nu ska jag kopa vitlok och ga hem och laga middag. Har kyckling i en yoghurtmarinad med red curry paste, massor av ingefara och vitlok som jag ska slanga in i ugnen. Sa blir det gronsakswok med jordnotter, annu mer ingefara, chili och vitloken jag koper. Och ris. Det ska bli gott. Jag postar ett smakprov."

Jag väntar med spänning på den dagen då en doft av curry (och förmultnande kyckling från andra sidan jordklotet) ska sprida sig ur min brevlåda. Slurp.

Jag ska passa på att berätta lite om Putumayo. Det är en bra cd-serie med musik från jordens alla hörn, de har snygga och färgglada omslag. Mina favoriter är African Dreamland, One world many cultures och African Party. Arabic Acoustic är också rätt skön. Det är inte etno-jobbigt som man kanske kan tro, det är bara bra musik med vars hjälp man kan förflytta sig till ett lite varmare plejs.
http://www.putumayo.com/

crème de la crème

Nu ska jag avslöja en grej, bli privat: i bland lagar jag mat i bara mässingen.
När jag kommit ut ur duschen och inte orkar välja kläder på en gång, eller när jag halvvägs in i duschen kommer på att jag kanske ska äta först. Vet inte, lite olika. Det är aldrig planerat, men alltid lika härligt.
Och säkert aldrig hygieniskt, men jag gör inte så här när jag ska ha middagsgäster.

sprickfärdigt

Jag hoppas att jag aldrig kommer att tala om mig själv som "undertecknad" i någon text jag skriver. När jag blir känd, menar jag. Jag tycker att det låter fånigt och klyschigt; det låter som att man förstorar och förminskar sin egen betydelse på samma gång. Det låter som att man tar sig själv på lite för stort allvar, samtidigt som man ger sken av att förringa sin egen person genom att reducera sig till en liten signatur, en blygsam "undertecknad". Men mest låter det bara uppblåst. Också jag har lärt mig att man ska undvika att skriva "jag" i mer seriösa texter, men "undertecknad" känns inte som ett alternativ. Därför är bloggen ett sådant bra medium - "JAG" äger på bloggen, inga ursäkter, ingen "undertecknad". Och hittar man en "undertecknad" i en blogg, då är det så fånigt att man dör.

"I skrivande stund" är ett annat hatuttryck i samma kategori.
Låtsasseriositet.

MVH,
Lilla jag

ärtsoppedan!

Det är bra att skriva blogg på arbetstid har jag hört; det gynnar karriären. Nu ska jag skriva något som avslöjar ännu en icke jobbrelaterad syssla. Jag har läst På Stan... Där fick Horace Engdahl bli citerad ur sin bok Meteorer, och nu ska jag strax låta honom bli citerad IGEN. Så är det när man är ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Och nu har jag gynnat min karriär så mycket att jag väl snart sitter där själv.

"Ungdomen dras till konstnärerna för att hålla liv i drömmen om att slippa anpassning. Konstverken är egentligen mest i vägen."

Första meningen känns sann. Den andra vet jag inte, men det var ändå en kittlande reflexion.

vykort

Solen gick upp i sydväst och vi visste inte om det var bra eller dåligt, men vi blev varma och bestämde oss för att det var bra. Vi styrde skutan åt fel håll och förväntade oss inget annat än överraskningar. Kapten var skäggig och munter och bjöd på rom. Jag badade näck och sedan gled vi vidare.

kärlek, hopp och havet

Den här bilden har jag snott, men jag tänker att om jag berättar varifrån jag har snott den och dessutom passar på att säga att det är en spännande sida som alla borde besöka, så kanske det är okej. Hoppas.
http://postsecret.blogspot.com/

vaknar upp i brooklyn, gillar livet

skriver mer senare, puss puss!

You are a book that I like to read

Det bästa med att låna böcker på bibblan är att man får ta del av andras anteckningar i marginalen. Här har jag kommit över en bok som en (före detta?) romantiker tycks ha läst före mig. Han eller hon måste ha fått sina drömmar krossade, måste ha fått hela sin världsbild satt ur spel. Läs mittenstycket om La Rochefoucaulds dystra filosofi och notera sedan den ledsna blyertsminen i marginalen.

Jag ska skriva dit ett mjukt "såja, såja, skit i Rockefeellar, känner man kärleken så finns den".

Länge leve romantiken, guys!

En glad och lajbans hyllningshälsning till min bloggbästis, min bloggis!

Hoppas du lever myten i den andra tidszonen!

Högpresterande

Det är det fulaste ordet jag kan komma på idag.

Varifrån kommer den ihärdiga känslan av att jag behöver semester från allt? Är det mig det är fel på? Är jag bara en ovanligt lat medlem av generation 1980 eller är det något annat som är så att säga fucked up?

Det är sånt man undrar med jämna mellanrum.

Råddigt

"I högreståndsklasserna var väl skillnaden mellan arbets- och vilodagar mindre skarp; man kunde tillåta sig vilodagar mitt i veckan."

Om man ändå finge tillhöra högreståndsklasserna for life. Det verkar idealiskt.

Meningen är en exempelmening från Språkrådets hemsida - en rätt så skojig sida där man bland annat kan få deskriptiva svar på sina språkfrågor. Det finns visst inga rätt och fel i vår svenska språkvärld, men det kan vara spännande att läsa om vad som hade varit fel respektive rätt med ett visst ordval eller stavning, om det hade funntis några fel eller rätt.

Veckans språkråd: http://www.sprakradet.se/2455#item101300

salve

Det är en grå och fuktig vardagsmorgon, allt rann ur mig på en sekund och nyss spillde jag kaffe på tajtsen. E är bortrest igen. Jävla tisdagsjävel. Jag tänker inte ens vara sådär hurtig att jag försöker tänka positiva tankar idag. Idag tänker jag INTE vända på perspektivet, perspektivet får fan ta och vända sig själv.

PEPP! hörrni.
(jag använder inte "pepp", egentligen)
Man blir rätt glad av Casiotone for the painfully alone. Bara man kollar på bandnamnet känner man sig redan tröstad.

Nu är jag lite glad igen. Men väldigt försenad. Tack, bloggen.


ps. kl 16.15: Jag har just upptäckt att det är onsdag idag, inte tisdag.

dödsbra

Förlåt, men jag får orgasm nu.



skoja, men nästan.

cirkustigern kommer att krossa mitt hjärta

hata livet, älska conor 4-ever
/eve 17 år

gomorron

Alltså, i somras levde jag mitt liv med radion. P1. Jag lyssnade på samhällsinformation och annat nyttigt var och varannan dag. Jag började rentav känna mig extremt klyftig och vuxen. Jag hörde min allra första partiledardebatt. Och vad har vi nu? Jag fick en exotisk känsla när jag satte på tv:ns nyhetsmorgon nyss. Går det någonsin att få balans i sitt lilla liv?

Om man har två tandborstar som står i samma mugg så börjar de alltid klänga på varann förr eller senare. Det ser verkligen ut som att de står och hånglar eller nåt, och det är så rörande.

Dagens skolpojksslang från 1934:
alis = pojke
besk = flicka
bille = biologi
blodis = cigarett

"blodis" kan tydligen tänkas vara en utvidgad form av "bloss"
Så himla spännande det här tugget.

vid sidan

Det går inget bra att skriva blogg just nu. Det kan beror på att jag inte tänker så mycket för tillfället, jag fokuserar på att känna och göra istället, och jag gillar inte att skriva blogg om vad jag känner och gör, mer om vad jag tänker.

Känna kan man bland annat göra till den här låten. De e ba å höja volymen, lägga sig på golvet, lyssna och vrida sig i behagliga magsmärtor.



I natt drömde jag att jag hade två små barn. Mina barn var jag själv och min äldsta lillebror som små. Jag (i egenskap av moder) lämnade min son, alltså min lillebror, i några sekunder och då blev han kidnappad. Mitt andra barn, alltså jag själv i småbarnsformat, blev då så liten att hon fick plats i min handflata. Naken.

Det här måste ni bara höra!

Den här låten snor jag bara rakt av från en blogg jag gillar. Fantastiskt.



Förutom det så skulle jag vilja rita ett stort fett hjärta.

Is och vatten, vatten och is

Majgull Axelsson är min idol, en favvoförfattare, och nu har hon gett ut en ny bok!

Shit, när ska jag läsa den?

Hörs sen.

bild: internetbokhandeln.se

annars är du rökt

"Skynda långsamt" - vilket himla sjukt uttryck. Kanske är det vad man gör när man är otålig, men inser att man gör bäst i att hålla på bromsen lite.



Här ville jag egentligen lägga upp den finstämda låten Balcony smoker, och då passa på att konstatera att om den hade hetat Window smoker istället så hade den inte alls varit lika finstämd. Då hade man snarare sett framför sig en glåmig rökare, eventuellt inspärrad på institution, hängandes ut genom fönstret med stinkpinne i mun för att fånga sin minimala dos frihet. Jag hittade inte Balcony smoker, så jag tog den här istället. Den är grym med snygg video. Man kan tänka att Jenny Wilson fått nog av att skynda långsamt och nu bestämt sig för att bara köra istället.

Jayzees!

Satt just och drömde mig tillbaka till juni och den overkliga Jay-Z-upplevelsen. Eve, fanks for the fattest moment EVEr.



I feel like a pimp, nigga. Verkligen alltså. Nu går jag till frisören, inte bra att ha ett pimp-moment då. Tänk om jag kommer hem med såna där slickade flätor som ringlar som tajta maskar på skallen!

signaler från den högre makten

Det hände en häftig grej i fredags. Jag var på en enkel second hand-affär. Jag köpte den mossiga budgetbrallan, men innan dess provade jag ett par andra gröna byxor. Jag stack handen i byxfickan för att verkligen kolla in passformen och då fann jag ett TECKEN.


Sånt här är så spännande! Varför hittade just jag just denna lapp i just denna byxficka? Det måste betyda något. Datumet är min ena brors födelsedag, året är min andra brors födelseår, vecka 44 är jag ledig, imorgon är det tisdag och "imorgon Elsa"? hmmm. Nu är det bara att börja tolka, jag blir helt galen!

skojar. bara lite..

Kan du känna kärleken?

Jag och E har just diskuterat livet över en trådlös. Ah, livet. Så mäktigt. Jag blev rörd över våra klyftiga teorier och pressade bort en bränd tår i ögat.



(Nästa inlägg blir mindre smörigt, jag lovar. att försöka. Men jag vill också passa på att understryka att detta inte är en cred-blogg. Tvärtom, (vi/?)jag slåss mot credabiliteten, inom ramarna för projektet "Krossa credden!")

Du är sommaren som försvann, blott ett kärleksspår, en ros i rabatten jag inte längre står i.

Älskade Ros,

Allt jag har kvar av dig är två vita streck på min bleknande sommarhud. Ibland tror jag att du lämnat kvar en av dina sylar i mitt hjärta, så ont gör det när jag tänker på dig och vad vi hade. Varför var det tvunget att ta slut? Utan dig i mitt liv är Stockholm doftlöst och grått. Dina djupskära kronblad dansar förbi innanför min hornhinna likt minnen av fallna cancan-dansöser. Det händer att jag, i en plötslig ingivelse att jag bara måste, sätter foten på pedalen för att ta mig över de två broar som leder till dig. Men jag besinnar mig redan innan första brofästet. Det skulle vara alltför smärtsamt att se dig utan att få komma dig nära (och om du har träffat en annan...) Mest av allt fruktar jag emellertid något annat; jag är intill döden skrämd vid tanken på att du kanske inte lever mer.

/Din för alltid tillgivna trädgårdsslav
(hon som svor när du kärleksfullt vände taggarna utåt)

pip pip

Jonas Hassen Khemiri visar att man kan se svenskan som ett fågliskt språk. I Montecore ska person 1 ska lära person 2 svenska. P1 hittar på 10 egna regler om svenskan och en av dem är att svenskan är ett fågliskt språk. JHK beskriver det i Montecore och nyss hörde jag honom prata om det i Babel. Kolla:

att pippa
att göka
att uggla
att storkna
få pippi på ngt
vara fullfjädrad

Så himla smart. Egentligen vill kanske JHK bara visa att det är lätt att gå på vadsomhelst som någon hävdar. Men jag tror att han är mystiska killen på jakt efter symbolik.

Missade just ett sömntåg.

Det blir många livsfilosofiska inlägg nuförtiden. Fast egentligen filosoferar jag inte, och egentligen rör det inte livet - jag försöker bara dra generella slutsatser om tillvaron för då känns det lättare att vara i den. Då känns det som att jag förstår något viktigt och kan tillfälligt övergå till att tänka på något annat.

Nu har jag dragit en ny slutsats, men jag tycker att det hela är så frustrerande och förunderligt att jag väljer att formulera det som en fråga: VARFÖR KRÄNGER DEN INRE KÄNSLAN SOM EN JOLLE PÅ ÖPPET HAV? Ena stunden är man glad och harmonisk, några timmar senare är man genomkyld av ett diffust obehag. Ångest typ, men det ordet känns så uttjatat. Det här diffusa obehaget är det konstigaste som finns - det är så massivt att det nästan går att ta på, men det går inte att hålla fast och se i vitögat. Allt blir kallt bara. Och när det försvinner blir allt varmt igen. Slutsatsen är att livet är en enda hetsig växling mellan kalla och varma omslag. De varma gillar jag bäst såklart, även när det blir smärtsamt hett är de att föredra framför de kalla.

Förutom det så:
Jag funderar på att köpa ett par för korta, mossgröna sammetsbyxor som gör en hippie-dagisfrökenrumpa av min mediokra bakdel. Eller så var det bara spegeln i provrummet som var ärvd av Lustiga Huset, vet ej, blev i alla fall glatt chockad av min nya rövform. Får se hur jag gör. De kostar 45 spänn. Det kan vara kul att vara lite halvdassig för billig penning ibland.

TJAAATIGT!

ÅHH vad trött jag är på mina egna blogginlägg. Och här har vi ännu ett, jag kan bara inte sluta. Eve, kom hem och put some new spirit into the blog! Jag räknar dagarna tills du är tillbaka i min stad, och på vår blogg.


Jag och E ute på vift, en halvsval dag tidigt i våras. Those were the days.

musik, nötter, björnar.

Det finns många sätt att överleva hösten. Ibland måste man ha lite tur också, men vissa metoder kräver endast Internet och högtalare.



En annan metod är att lagra fett, och det kan man göra genom att äta stora mängder nötter. Jag börjar frukta att jag egentligen är en ekorre eller talgoxe, varför annars detta plötsliga begär efter nötfett var dag? Ja ja, snart har jag tillräckligt med lagrad energi för att gå i ide utan att stryka med. Härligt!

Artigheter.

Jag måste vänja mig av med detta:

Någon säger: "Tack"
Jag svarar: "Tack"

Superdumt alltså. Inte så coolt. Förvirrande.

Exempel hämtat från alldeles nyss:
Expedit kommer gående med ett klädesplagg.
Hon: "Ursäkta, får jag bara störa dig lite."
Jag: "Javisst."
Hon hänger klädesplagget på stången framför mig, säger sedan: "Tack."
Jag: "Tack."


Men jag undrar: vad säger man? "Varsågod" låter inte heller så himla proffsigt alltid, det kan låta väl högtidligt liksom.
Hejdå.

Rostig järnväg, var god stig ur och växla så spårar vi ur här framme vid nästa krök. Det blir angenämt.

Ibland tänker jag ut historier om mig själv. Historier med sann grund, men med helt osannolik utveckling. Jag berättar för mig själv, ofrivilligt, tyst i mitt huvud, exempelvis om hur jag äntligen har hamnat på rätt spår i livet, funnit vad jag vill göra och börjat vandra den sanna vägen mot hur allt ska vara sedan. ÄNTLIGEN. Kanske har jag även utvecklat ett lämpligt och behagligt sätt att förhålla mig till mina föräldrar och övrig omvärld, samt funnit den rätte. Alla stora val är gjorda, alla de rätta spåren är iväxlade. Nu är det bara att köra, i blindo om jag så skulle vilja. Jag ser allt detta framför mig, inte för att jag vill - det bara hamnar innanför pannan av sig självt: mig själv ståendes med båda fötterna i samma båt för en gångs skull, i RÄTT båt. Ibland tänker jag ungefär samma sak, men ur någon annans perspektiv, t ex mammas. Hon tänker: "åh, äntligen har Elin bestämt sig, det här är nog rätt för henne, vad kul att det börjar gå bra nu".

Som om det skulle finnas en punkt då allting bara faller på plats och vägen blir spikrak. DETTA EXISTERAR INTE. En jävla skittanke. Livet är bara en enda härva av sidospår och alla lösningar är temporära. Och det är inte alls så deppigt som man kan tro i förstone.

hej mina fuktskadade vänner

Jag tänkte just på en grej: vad mycket lättare livet vore om nederbörden kunde hålla sig till att falla på natten. Då skulle kanske även mascaran hålla sig till att sitta på ögonfransarna, byxorna behålla någon kvarts millimeters avstånd till huden, håret leva upp till schampots löfte om volym och halstabletterna i ytterfacket på väskan skulle förbli i fast form. Men man kan ju inte få allt. Det finns viktiga saker och så finns det mindre viktiga saker.

Min cykel håller på att genomgå en total make over. Jag är rörd och öm i hjärtat, och lite orolig också. Snart ska han få nya tassar.

matgonggongen klämtar vid medelhavet

Hej gajs, spana in min middag. Jag får dessutom inmundiga den på Naxos. Det finns anledning till avundsjuka.

c'est chaud, ça brûle

Eller förresten - en hyllning till livet.

Jag skulle vilja lägga in en liten brasklapp eller vad det heter. Jag skulle vilja ångra mig lite helt enkelt, angående något jag skrev förut. Jag kom på att jag hade fel. Jag skrev att om man är i ett rum med någon man tycker om så är det rummet mysigt, och att om man är i det rummet med någon man inte tycker om så är rummet omysigt. Det tycker jag fortfarande. Men sen skrev jag att om man är själv i ett rum man själv har inrett så är det oftast mysigt. Men här skulle jag nu vilja invända att: i helvete heller. För det första gick ju mitt inlägg ut på att inredningen inte har någon avgörande betydelse för om det är mysigt eller inte att vara på ett ställe, så att jag ens talar om inredning och mys i samma mening är oerhört inkonsekvent. Minskar trovärdigheten i hela min tes. För det andra är innehållet i det påståendet helt galet, det är uppåt väggarna! Är man själv i ett rum är det INTE "oftast mysigt", är man själv i ett rum kan det vara PRECIS HUR SOM HELST! Det beror ju helt på vem man själv råkar vara just för stunden. Det enda man kan fastslå om ensamvaro i ett rum är alltså att det är läskigt och spännande, like a box of chocolate, som livet självt. You never know what you're gonna get. Fan så kul det är.

Här är den kalla asfalten.

feeling

Något väldigt fint för alla att lyssna på. Här på bloggen tack vare någon väldigt fin.



Jag drömmer om den kollektiva bondgården, ett liv i lycka och harmoni, egen vinkällare och ett ysteri. Där skola vi idka kärlek och kreativ verksamhet. Alla ska vara vänner och vi ska alltid äta god mat och slängkyssas.
Eller hur? Ja. Det blir gr8.
(inte "grotta" alltså, utan "great". Fast om vi skulle kunna ha en grotta också så vore ju allting ÄNNU bättre. Shit vilket party.)

Jag pratar med bloggen för Eve har ingen mottagning. och inte psykologen heller

Vad jag vore utan träning: en trött, klen, alkoholiserad storrökare med kronisk depression.

Vad jag är med träning: någonting annat.

Hallå hörrni, det finns SVENSKA ÄPPLEN i affären. Jag glömde just bort allt som är dåligt med höst, nu är det äppeltajm.

Bara för det så serverar jag lite makrill.

Maxad macka

Komponenter:
1. rågbröd
2. tahini
3. honung
4. kanel
5. skivad banan
6. grevéost

Så kan det gå klockan 18 när man inte äter ordentlig lunch. Den var jättegod.

flerfilig bana

Jag tycker bara att var man är sin egen lyckas smed. Trotskänslan gör en så stark man behöver bli för att rycka sig loss och ta några steg till, sen kan man bli snäll igen. Som när man trampar igång cykeln efter att ha stannat för rödljus och man har en lång arg bilorm efter sig. Då bara: trampa jävlit hårt nu kisen. När farten väl är uppe kan man ha en skön glidtur fram till nästa rödljus.

På min nya kurs finns en stenhård kvinna som jag redan beundrar. Idag gjorde hon sitt livs första tolkning, på ett språk hon sa sig ha läst bara lite, framför hela gruppen. Medan hon ammade sin bebis. Hon verkade inte ett dugg besvärad, men inte heller överlägset nonchalant. Hon var bara cool och närvarande. Respekt.

hjärtats oro

Jag utnämner denna söndag till den mest vemodiga i tidernas historia. Två personer jag har talat med känner ungefär likadant. Vad beror detta på? Är det morgondagens ovisshet, den förgiftande kylan, de plötsligt försvunna, det sjukgula ljuset eller den vissnade kroppen som gör det? Bristen på värme, ljus och liv börjar tugga i kanten och det är bara nästan september. Rädde sig den som kan, here comes the winter season. Man vill vara konstant omplåstrad, mumifierad av någons kropp, bygga ett sängbord, slänga brillorna och bara se det som är allra närmast. Samt bygga ett periskop som räcker ända till Dals Långed, dit vill man också se.

Men fy fan, så här kan man inte hålla på. Imorgon vaknar jag med ett leende på läpparna, gympapåsen i hand och nystrukna strumpor. Och det gör ni med. Simsalabim. Halleluja.

Eftersom jag är naken, blästrad men inte skitsur

Alla årstider är fina, tills det blir november. Då får man verkligen anstränga sig.

I slutet av augusti ramlar jag alltid mellan stolarna. Man känner sig hemlös och oviss. Man valsar runt, utan att egentligen tillåta sig det längre, eftersom sommaren är slut. Allt är nytt - om människorna omkring en vore kontinentalplattor så är det nu de rör på sig så att det märks. I värsta eller bästa fall blir det jordskred.
Man har kanske bestämt sig, men väntar fortfarande lite på vägbeskrivningen. Ännu hellre på någon som plockar upp en vid motorvägspåfarten och ger en lift.

Man lyssnar på Queen och Queens of the Stone Age, eftersom man hamnat på Q i spellistan.

om en rubrik kunde vara en bild skulle det här vara en igensydd mun, flinande med ljusblå stygn

Ibland flyter hjärtat ihop med huvudet och bildar ny enhet. Det är en exklusiv känsla man inte ofta får uppleva. När man väl får det är man glad typ jämt och vet inte vad man ska säga. Man lyssnar på musik, dricker öl och spanar genom fönstret som vanligt men allt är exklusivare än vanligt. Det är fantastiskt.


inte ofta = sällan

HA HA!

kan inte få nog

GRÅTER

^^^(klicka) ^^^^^^
får youtubea nu sedan skivspelaren pajade

orkante (orkar inte)

alltid på mitt mind i mitt hus

Den här låten tillägnar jag ba helt kärleksfullt alla som behöver, och vickar lite stelt på höften.

Fate of dead organisms

Var är ni nu?
tänkte jag ofta på kvällarna. Kvällar som ikväll men nu för tiden är jag äldre.
Jag drog täcket över huvudet och föreställde mig världsalltet innanför ögonlocken. En karta över universum med alla årstider, all jord, allt vatten, alla brevlådor, allt asfalt, alla träd och alla fröknar. Tankarna var en osynlig penna i hjärnan som tecknade upp landskapen, stigarna bakom huset och vått grus under fötterna.
Mina fötter i gummistövlar traskade omkring i teckningen och hoppades hoppades att pennan skulle rita in er där någonstans bakom en sten bakom en buske bakom ormbunkarna alltid bakom något. Som en förnimmelse bara, snälla, ett tecken på att ni levde där trots allt. Så jag kunde vända om och gå hem igen. Jag skulle tänka att skogen var ert rike där ni regerade och att ni behövdes där och att det var därför ni inte kunde bo kvar hos oss längre.
Helst ville jag att skogen plötsligt skulle spricka upp i en stor glänta. På ett helt nytt ställe där ingen hade sett en glänta förut kanske. Där var det alltid sommar och ni bodde på en stor hemlig äng och åt klöver varje dag och grävde gångar som ni hade mysigt i sa mamma. Jag sa att jag visste det redan för jag hade sett er där i en dröm.
Men det var inte sant. I drömmarna blev det aldrig sommar. Det var alltid höst med grå himmel och gulbrunt gräs som plattades ihop av regnet. Ljud av steg mot gruset. Grodblad. Utspridda pälstussar i blåbärsriset som klibbade fast på stövlarna. Klumpar av ett vitt slemmigt poröst material och jag undrade från vilken del av en kaninkropp det kunde komma.

när man har det så smäller det, sen har man det inte längre

Nu blir det gästbloggning! Fast inte riktigt, personen som skrev detta skrev det inte i syfte att hamna på nån jäla blogg, det var bara en bror i fjärran land som skrev ett mail till sin syster. Systern tyckte att texten var fin, med både ljusglimtar och orosmoln, och dessutom knöt den an till tre av hennes favoritteman: paranoia, elektricitet och ljusstämning. Här kommer alltså direkt ur livet som inneboende hos en indier på Nya Zeeland, en helt genuin berättelse om glödlampor:

Den senaste tiden har jag haft otur med glödlampor. Det började med att en glödlampa slocknade förra veckan någon gång. När jag skulle skruva ut den exploderade den i handen och gav mig en liten dusch av glasbitar. Inget farligt, men det är ju inte så vanligt att lampor smäller sådär. Hursomhelst, när jag frågade Raj om han hade några extra lampor sa han att han kunde köpa nya lågenergilampor och passa på att byta ut alla lampor i lägenheten, för han hade ändå tänkt byta ut dom någon gång. Ok, är väl bra att spara el, tänkte jag. Men så fel jag hade! Nuförtiden när man tänder en lampa får man ett svagt dunkel i rummet, ett kallt, sterilt och tråkigt dunkel. Lägenheten var redan kall och opersonlig tidigare, men nu är det nästan bårhuskänsla eller nåt. När man sitter vid matbordet stirrar man in i en kal stenvägg utan fönster. Rajjan bytte lamporna i söndags kväll och när jag vaknade på måndagen möttes jag alltså av detta sken att äta frukost till. Jag fick en släng av paranoia och undrade lite om det var ett sätt för Rajjan att få mig att flytta. Såg en flatmate wanted-annons på vägen hem också och tänkte att det var säkert Rajjan som letade ersättare (hyran var samma, men ett annat telefonnummer och ett annat namn - bevisen ar solklara!). Som tur är gick paranoian över och jag har t o m vant mig lite vid dunklet under veckan (och har en egen sänglampa med bra ljus som jag kan fly till), men så hände en annan grej i morse som definitivt är en del av glödlampekonspirationen mot mig. Jag satt och åt frukost när jag helt plötsligt hörde en smäll ovanför mig följt av kraset av en lågenergilampa som kraschade ner en halvmeter bredvid mig! Glas över hela bordet och golvet under. Säkert i min yoghurttallrik också. Vad är det som händer!? Rajjan tror säkert att jag hade sönder lågenergilampan med flit för att få tillbaks mina gamla hederliga lampor. Eller var det han som fick lampan att ramla ner mot mig, och bara råkade missa? Mystiken tätnar...

ödets stig är minerad och du ser inte längre än näsan räcker, du ser knappt ett skit

Jag vet inte vad jag ska tro om världens och livets beskaffenhet. Vad händer efter döden? Är vi de enda mänskliga varelserna i universum? Varför sker det som sker? Ingen aning. Jag väljer bort att ha teorier om detta och försöker helt enkelt att...öh.. leva i nuet. Men ibland kan jag, trots min enkla och omystiska livsinställning, få fatalistiska tankar. Exempelvis:
Tänk dig att sagan om ditt liv redan är skriven, I BLÄCK, och inget tippex existerar. Den går inte att skriva om. Men du kan inte överblicka sagan, den måste läsas i kronologisk ordning, inte förrän du vänder blad får du kännedom om nästa episod. LÄSKIGT! Jag ser det som en stig där endast mitt minimala livsutrymme JUST NU är upplyst. Tänk om det ligger en katastrof och väntar på mig längre fram på stigen. Hemska tanke.

/snart lurad och förintad kanske

Nattvakten

När man vaknar mitt i natten och inte kan somna om kan det kännas skönt att se att man inte är ensam. Hr. Diod kan inte heller sova. Nu ska vi dricka te och lyssna på radio ihop, så somnar vi nog snart igen.

Motsatsen till sopor

Glöm inte rotselleri, vinäger och kärlek, så blir det gott.

Parfymerad soptunna

Nu för tiden när jag ser en överfull offentlig soptunna blir jag glad, för jag vet att jag inte behöver tömma den. Det är höjden av lyx. Tillbaka till finliret och de vita fingrarna, tillbaka till att vara den parfymdoftande som skyndar förbi. Men det känns också skönt att veta hur det känns när man öppnar soptunnan, när locket faller tillbaka över ens handskbeklädda fingrar, när man drar upp den stinkande regnvattenfyllda soppåsen och med bortvänt ansikte rynkad näsa sätter i en ny. Jag tycker inte att man ska välja sida i onödan, allt räknas.

have you seen my chosen one recently?

if you do, tell her to komma hem

tusen läckande tårar

min vilsna och känsliga (fast ändå inte) period kulminerade idag i en procession hela vägen från perrongen och hem. Det var jag och mina tårar som deltog i följet.

Det var liksom inte det bästa jag läst men det faktum att trösten "det är bara en bok" inte håller nånstans är så sorgligt att jag dör.

egot och det schizade perspektivet

Jag har hört att man bör älska sig själv, bland annat för att kunna älska någon annan, och det vill man ju kunna. Men också för att det blir rätt jobbigt att ta sig igenom dagarna om man inte tror att man är bra. Eftersom kärleken från andra är så flyktig, så behöver man en annan, någorlunda konstant kärleksbas, byggd och regerad av en själv. Kanske är det egentligen samma sak som det man kallar självförtroende. Kärleken från mig till mig försöker jag ibland stärka genom att tänka på vad som är bra med mig. Jag försöker se mig själv ur ett utifrånperspektiv med snälla ögon. Det går bra ibland, men då börjar jag istället känna mig som en självgod och självcentrerad människa. Inte alls sympatisk. Eventuellt i avsaknad av självinsikt och verklighetskontakt. Försöket till att bygga självförtroende slutar i självförakt. Värsta misslyckat. Värsta hopplös cirkel. Värsta skämtet. Värsta jante? Det känns drygt att ens använda ordet jantelag, det låter som ett skämt bara det, att det skulle finnas en svensk "lag" som hela nationens mentalitet bara slavar under. Men hittills har jag inte funnit någon annan förklaring till varför det känns fult och smutsigt att skänka sig själv hyllningstankar. Eller är det uppväxten?

Fast just idag tänker jag inte så mycket på just det här, bara nu när jag skrev inlägget. Det är egentligen något jag tänkte på när jag klippte gräs förra veckan. Ändå är det ju något man kan tänka på ibland, det tar plats.

JAG OCH JAG

NU ÄR JAG JÄVLIT TRÖTT VA, HOPPAS RULLTRAPPAN FUNKAR IMORRON NÄR JAG SKA TA TÅGET VA.

möblerna betyder intet

Om man är i ett rum med någon man tycker om, någon man är kemiskt kompatibel med, då är rummet mysigt. Om man är i det rummet med någon man egentligen inte tycker om är rummet omysigt. Om man är ensam i sitt eget rum som man själv har inrett är det också rätt mysigt. Allt beror på allt det där som inte syns va.

Blanda med Elin

Sallad är min favoritmat (på vintern är det soppgryta), och det säger jag inte för att jag är tjej, utan för att jag är så himla bra på att göra sallad. Jag menar inte sallad som i isbergssallad, utan som i det här:

Ta allt som är gott, blanda varmt och kallt, hårt och mjukt, rått och stekt, smått och gott, nåt med protein, nån lök, nån ört, nåt salt. Toppa med något som smakar vinäger och är lite oljigt.


MVH

Hälsan Själv

hur tråkig man får vara

Jag sitter och googlar voltaren alkohol kombinera men hamnar bara på en massa omotiverade hypokondrikerforum där folk gillar att munhuggas över trivialiteter. Bara för att dom inte har nåt annat att göra i sina tråkiga liv. Ni vet kopiera in folks kommentarer i sitt eget inlägg och använda det mot upphovsmannen genom att märka ord och tillslut ser kommentardebatten alltid likadan ut oavsett ursprungligt inlägg.
(Hmm typ exakt som det brukar gå till i mina verbala diskussioner när jag är upprörd... *bäst på att förvränga folks formuleringar så dom blir tvärtom*)

Ja det är skit samma. Tänkte bara hjälpa framtida googlare på traven genom att uppmana:

GÖR DET INTE! DU KAN HAMNA SÄNGLIGGANDES I ETT MÖRKT RUM MED MAGVÄRK OCH PÅSAR UNDER ÖGONEN IKLÄDD SPALDING-TSHIRT FRÅN TIDIGT 90-TAL

kallt genom tröjan men fan ingen jacka

Nu är det sådär härligt kyligt och mörkt ute. Asfalten är kall men torr och den ligger under gatlyktornas sken. Jag började tänka på de eviga kvällar 1990-nånting när vi drog omkring på de tomma gatorna in The Shoe Monastery och frös och väntade på att livet bara skulle hända. Det gjorde det också, hela tiden, men det fattade vi inte då.

/I'm a joker I'm a smoker

I åtta långa år har jag väntat

...och nu är den äntligen hos mig! Kan inte beskriva min lycka men försöker ändå: det känns som tonårskärlek, när killen som dumpade en vill ha en tillbaka.



Min nyfunna skivköparglädje har visat sig öka livskvaliteten med ca 40 %. Det är mycket. Mitt senaste tillskott är den här snygga skivan, som jag har tänkt på till och från ända sedan jag lämnade tillbaks den på bibblan i 9:an eller när det var. Den var så BRA. Men Bear Quartet är så hemliga, så jag har inte lyckats lyssna på den sedan det där återlämnandet. Nu bestämde jag mig för att 8 års längtan får vara nog. 8 års längtan betyder att den är värd att köpa, att det är äkta kärlek.

levande verkstad

Hej gänget, här har ni mej

The Mean Machine presenterar: dagens PHOTO SHOOT. Rena rama avrättningen.

Det här är en kärlekshyllning till min lillebror

Bilden är från -87. Jag har utnyttjat scannern ikväll.

Helt hysterisk

Jag kan inte hjälpa det. Jag hör en låt som är så bra att jag får overklighetskänslor. Jag får impulser att sprida låten över hela världen. Jag tror att alla kommer att få samma himlastormande upplevelse som jag. Jag VET att inte alla kommer att få det, kanske inte en enda, eller bara någon enstaka. Jag vet det, men jag kan inte riktigt förstå det, jag klarar inte av att lyssna på mig själv i det läget. Jag lägger upp ett youtube-klipp i bloggen. Igen. Ingen orkar läsa den här bloggen längre för den är så tung att ladda med alla youtube-hits. Ja ja, sånt är livet.



Hälsningar från sjunde himlen.

Idag har jag bakat bullar och lyssnat på hög musik i mammas och pappas kök. Det regnar ute. Allt är precis som när jag var fjorton femton sexton, fast mer harmoniskt, inbillar jag mig.

Antingen har man det eller så tar man det eller så får man det. Vissa köper det.

Här kommer strax att följa ett några dagar gammalt inlägg från någon som kan vara Sveriges mest lättpåverkade människa. För mig finns ingen sanning, sanningen om exempelvis mig själv är alltid det jag sist hörde från någon annan. Ändå tycker jag att jag är en självständig individ med förmåga att tänka själv. Men ingen människa är en ö sägs det ju, och även om man är det så är man kanske omringad av andra öar. Som man ser. Och hör. Och känner vibrationerna ifrån, dag som natt.

Inpirationen tröt. Jag skrev det snart följande inlägget. Sedan dess har det blivit bättre, men inlägget är fortfarande ganska sant. Apropå inspiration och påverkan så vill jag bara nämna att jag alltid pratar om hur lättpåverkad jag är, medan Eve betecknar sig själv som lättinspirerad. Gissa vem som har mest positiv inställning på det området. Fast annars är jag en person som oftast har halvfullt glas, ni vet. Jag fyller på hela tiden, likt en hamster har jag alltid såväl skåp som kinder fyllda.

Efter denna ordbajsning känns ju det där gamla inlägget helt överflödigt. Jag skippar det.

When the smell of the lawn makes you flop down on it

det är lättare att bli kär i en röst

SMÄRTA!

Kärlek åt allt det här.

Klockan är ca 7.30 denna lördagsmorgon. Jag funderar på att gå och hänga på låset till matvaruhuset. Det öppnar snart och jag har lite inköp att göra, men det känns som att man inte får vara ute före klockan tio en helgmorgon. Men det får man. Hejdå!