when i move you move, just like that

Med inlägg #500 vill jag meddela flytten av bloggen som äger rum i detta nu. Vi gör det bara, tänkte vi, rafsar ihop våra saker och drar.

Var vi håller hus nu?
It's for us to know and for you to find out

en av de mer surrealistiska dagarna, i största allmänhet, men också i synnerhet:

Dagen har bjudit på mystik i trafiken. När jag vaknade stod det en brandbil och en polisbil snett nedanför mitt fönster. Jag har fortfarande ingen aning om varför; brandbilen hade saftblandarna igång, men när jag tittade ut igen efter några minuter var båda fordonen borta.

Nyss när jag sprang till jobbet i den blöta, mörka och främmande världen här utanför så såg jag nästa grej: en inringad bil. Den hade en parkerad bil tätt framför sig, en tätt bakom sig, en precis bredvid sig och på resterande sida låg trottoar och husvägg. Det satt en förare i den inringade bilen och han måste ha blivit helt galen, vilket man kan förstå, för han kunde ju verkligen inte komma ut och ägarna till de omringande bilarna såg man inte röken av. Den inringade föraren satt och tutade frenetiskt. Jag tänkte "åh jävla idiot" för det gjorde ju ont i öronen att gå förbi såklart, men samtidigt: vad annars kunde han göra? Jag vet inte vad som hände sedan, men jag hoppas att han kom ut.

Slutligen hörde jag konstiga skrapljud utanför fönstret alldeles nyss. Jag tror att det var en lastbil som åstadkom dem, men jag vet inte hur. Lastbilschauffören ställde sin lastbil mitt på vägen, fällde ner sin avlastningsramp och började lasta. Men ett oregelbundet och konstigt tutande hördes under hela tiden. Nu är den bilen också borta. Nu är det bara det vanliga bruset och den vanliga strömmen. Men jag känner på mig att det kan hända något mer innan den här dagen är slut. Jag är lite nervös.

det finns kanske planer

Nej, nu får det vara slut på radioskuggan i denna blogg. Jag bryter tystnaden med det för dagen enda rätta.

GÅSHUD

Det här är bland det bästa jag sett/hört någonsin. Denna video tillägnar jag min syrra, vi hade denna show på vhs och kollade sönder kassetten. säkert tusen gånger.
Alltså: Musiken! Frisyren! Klänningen! Dansen! Bandet! Kören! Plus att man kommer på att carola och robyn typ är olika versioner av samma person.

helvetismer och idiotikoner alltså.

" H e l v é t i s m e s
par Raymond Voyat

Pour les helvétismes en langue allemande, le traducteur a été longtemps orphelin. Sauf à consulter le Schweizerisches Idiotikon, ouvrage de grande envergure... "

www.e-dolet.com/master/default.asp

En kille kan heta Etienne. Jag trodde att det var ett tjejnamn.

vad är strategiskt rätt

Vädret blir snyggast när man är mitt i det, rätt klädd och i anpassad aktivitet. Det låter väldigt präktigt och kanske även självklart, men eftersom jag själv glömmer bort det hela tiden tänkte jag upprepa det. En het sommardag kanske man till exempel gör bäst i att hålla sig ganska stilla iklädd något skirt material, men en dag som denna är det enda rätta att springa. Utklädd till trelagers trikåkorv finner man åter lyckan vid den för dagen gråa kanalens strand.

Jag har alltid tyckt att en blandning av trots och anpassning är bästa framgångsreceptet.

För att gå över till något helt annat så undrar jag vad "snuttifiering" egentligen betyder. Jag har hela tiden trott att när man talar om
t ex "snuttifieringen i samhället" så menar man ett slags daltande och omotiverat gullande, alltså att man håller på och snuttar med folk. Men nyligen hörde jag någon använda ordet som i betydelsen "uppdelning i små bitar" - snuttar alltså. Kan någon leverera sanningen? Om den senare betydelsen är den rätta så kan man ju säga att ett blogginlägg i regel är ganska snuttifierat, eller hela bloggfenomenet i sig faktiskt. Hur den första betydelsen skulle kunna användas vill jag inte öppet spekulera i då det skulle innebära att jag blir politisk på nätet, och det vill jag inte. Politik är hal is för mig. Politiksnacket stannar så att säga i sängkammaren.

något gulligt:

katterna i mitt och min systers gamla rum

förspilld deg i magen

Jag är så arg. Finns det några bra ord för att beskriva det här som jag känner? nej.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ

Bloggen är inte tillfredsställande som ventil i det här läget, jag känner det. Alltså: ilskan räcker bara till att slå slå slå. Men jag vill ändå verkligen försöka formulera mitt scenario så jag sitter här och försöker hitta ord att bygga ihop med min värdelösa fingersättning på tangentbordet. Det kommer inte att gå. Nu när jag försöker känner jag mig bara liksom såhär överbehärskat psyko. En gång slog jag ju sönder tangentbordet på mina föräldrars dator. Liksom bara smack det hårdaste jag kunde med hela handflatan så knapparna flög iväg. Det får inte hända med min fina fina lilla vita, nej jag tar ett djupt andetag. Att ilskan känns totalt irrationell förstärker bara känslan som i en ond ond spiral som mörknar djupare och djupare ner i geggan. Nej ner i min misslyckade ojästa deg som var den utlösande faktorn i detta svarta hat.

JAG SKULLE BAKA LUSSEBULLAR OCH HADE TYP SNACKAT OM DET I EN VECKA, KÖPTE INGREDIENSER FÖR MINA SISTA PENGAR OCH GICK HEM FÖR ATT ÄGNA KVÄLLEN ÅT DET JAG ÄLSKAR: BAKA OCH ÄTA BULLARNA SEDAN MED MINA FINA GULLIGA KOMPISAR EFTER EN HÅRD ARBETSVECKA I SKOLAN MED HELGARBETE LÖRDAG OCH SÖNDAG OCH SÅ DÖDADE JAG JÄSTEN MED FÖR VARM MJÖLK OCH BULLARNA BLEV ÄCKLIGA SOM FAN.

Elin jag vet att du förstår. Även om ingen annan förstår så tröstar jag mig med att du förstår, ja det gör jag.

hej

Akta er, jag fittar ur! hehehe outfit. Tillställningen ikväll kommer att bli helt urfittad. Osv. osv. Men nu slutar jag vara ful i mun.

Dagens visdomsord: den som söker skola finna.




bild: http://publicdomainclip-art.blogspot.com

the way you wanna get rid of me makes me weak in the knees

Alla som sa att pop- och rockmusik var farligt hade rätt. Jag blir helt galen när jag hör bra musik. Helt ifrån mig. Hejdå.

april april, du fina sillsallad

En stor del av mig tycker inte att det tjänar någonting till att klaga över vädret och årstiden och andra dylika förhållanden som man ändå inte kan göra så mycket åt. En minst lika stor del av mig skiter dock i om det är meningslöst att klaga och kan inte tänka annat än "jävla piss" och saker som "sorgligt väder", "deppigt väder" och "omänskligt väder". Det går inte ens att gå ute för man bara glider omkring i en ful bajsig sörja och skorna blir alldeles dyngsura och allt blir gråbrunt och bajsigt och fult. Men jag är lite glad också, för det finns en fördel med vuxenperspektivet på tid (vuxenperspektiv på tid = att den går så overkligt snabbt, att t ex ett år inte ens är lång tid längre), och det är att jag vet att innan jag ens hinner svälja min vinterliga kvot av saffransbröd så kommer det att ha börjat bli vår igen. Förra våren började ungefär när den här bloggen började, bara lite lite senare. Då blev marken torr, man vågade doppa handen i sjön och man kunde jogga utan mössa. Shit alltså, det kommer att hända igen.

Jag har urskiljt min hatmänniska

Förutom det mest uppenbara som exempelvis att vara missunnsam, arrogant eller sexualförbrytare så är den mest otrevliga människotypen den som är kombinerat pladdrig och totalt oförmögen till att lyssna. Det är helt psyko. När jag tänker efter så innefattar det både arrogans och missunnsamhet. Det väcker hat i min urvridna tisdagssjäl.

jag är ett dream team.

Jag drömde lite skumt inatt, och det kändes väldigt verkligt när jag vaknade. Jag drömde att en närstående kommenterade mina röda ögon. Jag drömde också att jag var på ett ställe där det satt skyltar uppe som sa att man inte får släppa ifrån sig hårstrån på golvet, utan måste slänga dem i papperskorgen.

Slutsats: Jag är nervös över mitt hälsotillstånd och den negativa påverkan förfallet har på omgivningen.

En dag i somras var jag med i romanen 1984

I huvudet på min syster

Den här veckan har jag besökt min lillasyster i Uppsala. En kulen och mörk kväll svängde vi förbi det anrika cafét Linnéhörnan för en kaffe. Elin stod och hällde upp i våra koppar och jag stod bakom. Det var ganska trångt i cafét. En gammal gubbe, typ lite skröplig mysgubbe, ville passera förbi mig med sin kopp i högsta hugg.
- Ursäkta mig! Men när han såg att Elin stod och hällde upp sa han Ja det är förstås ni ska få erat kaffe också, vem vill inte ha kaffe en kväll som denna, när det är så mörkt och kallt ute.
- Verkligen, svarade Elin som alltid bondar med gamlingarna direkt, då är kaffe det bästa som finns.
- Ja, kaffe och att få komma in i värmen, svarade gubben.
- Jaa, och ha det trevligt med goda vänner och lite levande musik, fortsatte Elin på sitt drömmande och lite frånvarande sätt.
Gubben såg lite konfunderad ut och tystnade ett ögonblick innan han fortsatte:
- Ja, jo visst... det stämmer ju, men... musik vet jag inte. Jag hör ingen musik här.
Förutom gästernas mummel och porslinsklirr var det tyst på caféet.
- Nej, musiken måste komma inifrån, svarade Elin vänligt men bestämt och började röra sig bort genom trängseln mot vårt bord.
Gubben och jag stod kvar och sa, hjärtligt skrattande:
-Hon, hon är en filosof!

Jag idag.

Alla stirrade.
Jag rodnade.

beskyddare

Jag och några balla typer jag känner har en musikbytargrupp där vi ger varandra musiktips. Härom dagen sa E: "lyssna på fleet foxes!". Jag lydde, och eftersom det passar min inre känsla så bra just nu så lyssnar jag bara på dem nu. Speciellt på den här:

INSIDE OUT

Eftersom jag är mystiska tjejen som värnar om min integritet så har jag ännu inte avslöjat den syssla som under hela sommaren dolde sig bakom kodnamnet jobbet. Vet inte varför jag är så angelägen ibland om att behålla denna förklädnad. Skydda min identitet mot bloggens alla typ två läsare (som ändå redan känner mig). Intressant blogg då liksom. Jag skriver, men ändå inte.
Anywayz
Jag hjälpte till att sy och bygga de sällsamma kostymerna och den fantastiska scenografin till detta mästerverk:



Gå och se den på dansens hus i Stockholm december-januari om ni gillar att ha kul!

XOXO

Jag är hemma och på motorvägen samtidigt. Långtradarna tradar sig förbi i snigelfart.

Dom smiter med allt mitt hår

Igår började jag tänka på mitt hår. Jag tappar rätt mycket hår just nu och är ständigt omgiven av små hårnystan: mina hårstrån fastnar i sällskapets skäggstubb, på mina egna kläder, under andras strumpor etc. Kanske är det det här som gör att jag är extra uppmärksam på hår just nu, för i vanliga fall är jag ingen typisk hårperson. Mitt hår är ganska vanligt och har inte sparats i åratal, det bara är. Men igår fick jag syn på en tjej som i eftermiddagsmörkret hade myst ner sig mellan sin halsduk och sitt hår och plötsligt blev jag helt öm i hjärtat. Av mitt eget hår. Jag tänkte: Shit, tänk om man skulle tappa allt hår, och kände att det vore närmast katastrofen. Jag älskar mitt hår! Snälla håret, lämna mig aldrig.