Dom smiter med allt mitt hår

Igår började jag tänka på mitt hår. Jag tappar rätt mycket hår just nu och är ständigt omgiven av små hårnystan: mina hårstrån fastnar i sällskapets skäggstubb, på mina egna kläder, under andras strumpor etc. Kanske är det det här som gör att jag är extra uppmärksam på hår just nu, för i vanliga fall är jag ingen typisk hårperson. Mitt hår är ganska vanligt och har inte sparats i åratal, det bara är. Men igår fick jag syn på en tjej som i eftermiddagsmörkret hade myst ner sig mellan sin halsduk och sitt hår och plötsligt blev jag helt öm i hjärtat. Av mitt eget hår. Jag tänkte: Shit, tänk om man skulle tappa allt hår, och kände att det vore närmast katastrofen. Jag älskar mitt hår! Snälla håret, lämna mig aldrig.