Finns jag?

Ibland kan jag få känslor av att allt är meningslöst. Inte så att jag blir deppig och vill ge upp, utan mer att vi människor springer omkring som små myror på vår lilla kaksmula av tid i universum och i historien, och kämpar för saker vi tror är viktiga och betydelsefulla, men som i ett större perspektiv saknar all betydelse, eftersom Tellus och människan ändå är ämnade att gå under så småningom. Så kan jag tänka till exempel när Centerpartiets ledare berättar att inga bensindrivna bilar ska finnas år 2025 och att inga hus ska värmas upp med oljeeldning år 2020.

En del av mig tycker att allt miljöarbete är bra och viktigt; en annan del tycker att det är fånigt självbedrägeri eftersom allt ändå kommer att utplånas och ingen odödlighet existerar. Men eftersom jag inget vet med säkerhet så fortsätter jag att sopsortera. Har ändå inget bättre för mig och det är rätt kul med sortering. Men jag undrar om politikerna aldrig får såna här tankar. Man får nog inte bli för existentiell om man ska vara politiker. Eller så är det att förmå sig själv till att bli ideologiskt övertygad bästa boten mot ifrågasättandet av grundläggande tillstånd och förutsättningar; ett sätt att fixera meningsfullhet.

Själv fortsätter jag leva i meningslöshet och oövertygelse och är rätt nöjd med det.

Slutsats: meningsfullhet är något man själv skapar.

Idag fyller pappa år, hurra hurra!