hej igen

Nu är det vinter och skidan den slinter och jag sitter hemma och sväljer ingefärsdekokt med svullen hals. Svartvit grammofonmusik borde ackompanjera. Jag tar P1 istället, det duger i de flesta lägen. Om ett tag kommer jag att publicera en bild på mitt nymålade bord: en karamell i beckmörkret.

uuuh uuuuuuuuh uuuuuuuuuuuh

Eve, här får du. Om du vill känna dig lite indie igen.

Evelina var är du?

Nu sitter jag här vid datorn i skolan. Oinspirerad, ljum, blaserad. Och så tänker jag: vad ser jag fram emot just precis nu? alltså något inom en överskådlig framtid. Svaret är Bonde söker fru ikväll och Britneys skivsläpp den 28 nov.
Var är min vilja, min kamp, min äventyrslystnad? kan jag undra. Jag ska ju rikta min glödande blick mot horisonten. Jag ska ju vara indie eller nåt.

Jag har just kollat på Dom kallar oss artister med Håkan Hellström. Alltså, jag kollade ensam, men Håkan H var med i programmet. Jag satt klädd i gåshud från början till slut. True love forever på den fronten.

nu blir det här ett ganska ljumt inlägg av flera korta kommentarer

Ganska ofta när jag och E pratar med varann brukar vi suckande konstatera följande:
Livet alltså...

Det är det enda man kan säga ibland faktiskt, det säger allt.
'
'
'
I morse vaknade jag med tanken på hur mycket jag älskar svenska språket i huvudet. Om jag läser en rörande historia på ett annat språk som jag behärskar ganska bra blir det aldrig lika rörande som om jag läser en rörande historia på svenska. Man är helt nära sitt modersmål. Testa att föreställa dig dig själv utan språk, det är asskumt, man skulle inte ens vara hälften av sig själv då.
'
'
'
Jag har hittat en välskriven älskarinneblogg och det är ju så himla ostigt att erkänna, men jag gillar den. Och igår slog jag och en kompis fast att behovet av romantik, låt vara fiktiv romantik, är stort.
'
'
'
Alltså den här bloggen (Jag och E), den är ju helt fantastisk, men just nu ser den inte sina glansdagar, det måste jag erkänna.

En lapplisa för själen

När man plötsligt kommer på en briljant idé vill man snabbt nedteckna den för att inte tappa snilleblixten. Jag kör lite garderobsrensning och hittade nyss en gammal tygväska som jag inte har använt på några år. Öppnade innerfacket för att kolla om jag glömt kvar något gammalt minne, och då hittade jag den här lappen:



Jag måste ju ha tyckt att den här meningen sa mig något väsentligt, men just nu kan jag inte riktigt dra några klara slutsatser om hur jag tänkte. Kanske hade det något att göra med övningskörningen, för lappen är ett kvitto från en dubbel körlektion 060720 kl. 08.20.

Livet asså.

åh jag kommer aldrig lära mig att spela gitarr hur tror ni det känns när man hatar orena toner och bara kan producera orena toner. det känns för jävligt.

ååå stora stora livet du är så stort

För mig säger den här videon allt. Den bjuder mig på spänning, sällhet och tårar. Jag känner inte dem och jag har nästan bara erfarenhet av landsvägscykling. Ändå blir det religiöst. Den här videon är det häftigaste jag vet just nu.

regression

trotsåldern
sjusovning
och bara allmänt vem bryr sig?

LYRIK

alltså jag börjar gråta på riktigt när jag läser den här bloggen, jag ÄLSKAR den, den är GENIALISK. Jag är LYRISK. Annina Rabe är bäst:

http://shampoorising.typepad.com

"Jag är slut som människa"

- hur kan man säga så?
/less på neggoattityder, även mina egna

HURRA HURRA! GRATTIS TILL ALLA I DATAVÄRLDEN PÅ INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN

över min döda hy

min själ är ett svart plastparaply från H&M

Jag satt nyss bredvid en kvinna med robust paraply. Hela hon såg förresten kvinnligt robust ut på något sätt, med sin långa stela kappa, vadlånga kjol och korta vippiga page. Allt var nätt men rejält på samma gång. Hon såg traditionell ut. Paraplyet var stort och såg ut att komma från en annan tid, med naturvit duk och mörkt krokformat trähandtag. I huvudet jämförde jag hennes paraply med ett modernt: en pytteliten mörk nylonduk plus fjantig plastknopp, som man viker ihop och stoppar i väskan. Det är sådana som den största delen av befolkningen här går omkring med (största delen av året dessutom, men det är en annan historia). Det här måste ju påverka vår världssyn. Det är nämligen inte bara paraplyerna; det mesta i materiell väg blir syntetiskt, litet och sprött
- och detta påstående baserar jag på djuplodande empiriska undersökningar.
Om världen vore robust vore jag en annan.

Spana in äldre arkitektur så förstår ni ännu bättre vad jag menar. Rejält och nätt, på samma gång. Jag tror inte bara att det är människans utveckling som leder till ny form, jag tror också att den nya formen förändrar människan.

en smart person

Jag känner mig lessen och fick tips av en smart person att lyssna mycket på Alicia Keys Superwoman. Alltså ärligt släng er i väggen Bruno K Öijer med flera, alla böcker nedanför min säng och alla jävla andra idioter. För i jämförelse är ni fan inget mot den här pärlan.

I hang my head from sorrow
state of humanity
I wear it on my shoulders
Gotta find the strength in me

Cause I am a Superwoman
Yes I am
And all my sisters coming together
saying yes I will, yes I can
I can fly, we can fly, oh


Jag kollade just recent keyword activity för första gången på flera månader och shit alltså det är stört roligt, måste skriva några nu:

att bygga periskop
dresscode-hjältar
mystiken med de slocknade lamporna
allt har gått helt åt skogen
en vecka på sig att skriva hemtenta
cirkus-växel
vad fan är ett stilleben?

hahahahaaaa okej det kanske inte var världens roligaste men ju mer man tänker på dom desto roligare blir dom. vad fan är en cirkusväxel undrar jag?
haha den sista är bäst den får mig att tänka på en gång förut när mamma läste om en konstnär i en tidning och tänkte att det kanske var något jag var intresserad av. Hon läste högt för mig: "Känd för sina stilleben..." men hon uttalade liksom ordet stilleben med betoningarna helt fel, som om stille rimmade på snille och ben utalades likadant som kroppsdelen ben. Alltså snille-ben. Fast stilleben dårå. Hahaha jag skrattade en vecka efteråt.


/Even when I'm a mess
I still put on a vest
with an S on my chest

Nu kommer hösten och jag måste börja läsa poesi igen.

Det brukar bli så. Bredvid sängen ligger travar av tunna vackra böcker från biblan och bokus som bildar murar mot vintern och mörkret där utanför. Böcker som skydd för mitt ide, avspärrat område. Min säng, btw: vad jag älskar dig och dina fluffiga täcken och kuddar och lakan plus extrafiltar!
Snälla snälla kan inte någon av er alla levande och döda poeter beskriva något som jag känner just nu? brukar jag tänka när jag sitter där och vänder blad alla oktober- nov- dec- jan- februarikvällar.
På hösten tar allt slut, dör, jag blir existensiell deluxe. Ligger och tänker på universum och på alla virvelvindar av aska i miniatyr som uppstår när man öppnar luckan till kaminen. Jag tänker att jag är goth-romantik, edgar allan poe och vampyrer, mums!

Men om något ska leva måste något dö som man säger. And I will be victorious.

I owe you big time

Pommac och chips till Ace Ventura, picknick till kanalen med glaserade donuts och pucko, timmar av skrattkramp framför youtube, cruisa några varv med BMWn.

-En helg med lillebror.

borsta tänderna

min pappa kan karate

Är det alla år av snällhet och timiditet som slutligen talar? Varför är jag så himla förbannad? Känner för att göra mig ovän med hela världen, nästan. Kanske måste börja på kampsport ändå, fick en adress av en kompis...

Flash&dash
/E

upptäckt från ensam och hungrig

Bästa och finaste ordet jag har sett på länge: "ghettobildning" på franska, som heter

GHETTOÏSATION

rapport från grottan

Det värsta med det svenska vinterhalvåret är varken kylan, mörkret eller nederbörden; det värsta är frånvaron av människor. Tomma gator är något av det sorgligaste som finns, det signalerar död på ett väldigt obehagligt sätt. Eller har ni spelat Silent Hill? Typ så. När man går ut under perioden oktober till maj är man två eller tre personer istället för sex, sju eller åtta. Det finns inga att möta upp någonstans för alla man vill träffa är antingen utspridda över jordklotet eller sitter hemma och tröstäter och kollar på Idol. Nu börjar det kännas sådär som jag kan tänka om ödet; allt är gömt i mörkret. Uppätet. Shit, varför blir alla söndagar så himla sorgliga efter klockan 17?

igår snodde jag en bild och suddade bort signaturen i paint.

det kan bli kallt om halsen när man går hem ensam men man behöver det för huvudet
behovet av att åka bort finns latent medan man beundrar alla löven
och ska man vara med i radion får man inte andas så det hörs.

en gång i somras försökte jag göra fotokonst

men jag glömde putsa spegeln, bland annat.

Allvarligt talat grabbar, jag tror jag har blivit testosteronförgiftad. Ska jag behöva slå sönder något för att det här ska gå över?

/inte naken, inte blästrad, bara skitsur.
Påklädd, skrovlig och pissed.

pissed off. pist off.
off-pist alltså, jag är helt utanför banan.

Hur kan vissa dagar vara så inbyggt jävla bajsiga? Det övergår mitt förstånd; var kommer allt ifrån? Det känns som att jag har blivit marinerad i en hormondrink, typ War on the beach, men jag tror inte det och det gör mig ännu mer frustrerad. Jag gillar inte känslan av att vilja förinta, den rimmar illa med min fredliga person och är dessutom helt sjuk. Hata ilska.

Jag vill redan förinta den här texten.

Peace, love and understanding - not!

Here we are now, entertain us

liksom

basutbudet (busutebadet)

Med anledning av det hårdnande finansklimatet och dess sammanfallande med sommarjobbspengarnas sinande har jag börjat se över mina matvanor. Det håller inte att äta oliver, fetaost och ruccolasallad hela tiden (fast en viss dos är ofrånkomlig), bye bye färdig hummus, lyxchoklad och tofu som kvällssnacks. Här är det födorationalisering som gäller. Vad hittade jag väl då längst in i skafferiets dolda vrår? Gröna linser. Jag säger bara: vilken höjdare. Nu är det min nya favorit; kokta i soja, lagerblad och timjan; kokta i balsamvinäger och vitlök; efterspäckade med dijonsenapsvinägrett; efterspäckade med citron, vitlök och persilja; ihop med ugnsstekta rotsaker; ihop med tomatsås och spaghetti; i alla sallader; ihop med allt. Där fick ni den gågna veckans matsedel. Jag mår prima och plånboken mår hyfsat.

skit kan hända

Jag tänker ibland att jag borde börja skriva lite mer poetiskt här i bloggen, både till innehåll och form. Vara lite mer esoterisk, svårmodig och lågmäld. Men sen tänker jag att det är inte så jag ser världen och i själva verket blir jag trött på folk som inte kan skriva en enda naturlig rad,
som måste skriva
liksom såhär
för att
allt
ska låta så
himla
himla genomtänkt
svävande
Och poetiskt.

..men det skiter sig; jag tror inte på någon som bara uppmärksammar rosens doft, pianosvitens darrande klang och morgondisets vemodiga klagan. Och som dessutom inte är djärv nog att utnyttja hela raden.

nu är det nu men då var ändå alltid då, också, och så kommer det att vara även då det som är nu blir det som var

(fast det betyder inte att precis allt kommer att totalutplånas, en oftast bra grej med livet är att vissa saker faktiskt består, i en eller annan form... Ja bortsett från det faktum att vi alla ska dö, men det är så himla sorgligt att tänka på så det låter jag bli. Man kan ju säga att även en död människa består, fast i annan form, så känns allt något gladare igen.)

Ibland glider man ur sin nuvarande tillvaro och får förmågan att verkligen se sig själv utifrån. Medan man lever sitt liv går man upp i olika saker under olika perioder. För varje period existerar endast det som råkar vara i ens fokus då, förutom vid de enstaka tillfällen då man just glider ur sitt vardagliga medvetande och lånar sig ett nytt, som är överblickande och väldigt flyktigt. Då fattar man, en snabbis, att det som betyder mest och allt för en just nu inte alltid ens har funnits med, och att längre fram i livet kommer det att finnas annat. Men nu är det nu och allt som betyder mest för mig just nu betyder mest för mig just nu. På ett sätt är det det enda som existerar, det är bara ett torsdagsnöje att tänka på att allt har sett annorlunda ut. Hur livet är ett himla gulligt weirdo.

Jag lyssnar på det här och blir rörd över killens makalösa snille. http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1357412&BroadcastDate=&IsBlock=1

När det börjar fräsa

Vanligtvis uppmuntrar jag till känsloblottande. Man kan säga att det är en av de mest fasta grundläggande inställningar jag har i livet. Om man är till exempel ledsen så måste man få vara det ett tag. Man får vara sur och lite dryg eller fett arg. (obs: det får inte bli överdrivet) För om man kan det så leder det oftast till att man kan vara riktigt glad också.
Men det har hänt, inte ofta men det har hänt, att jag tänker som i bruksanvisningen på popcornpåsen:

"lägg omsorgsfullt på locket"

jag idag:

Jan Svankmajer, jag har skrivit om honom här förut men måste säga en gång till att han äger på animerad film.

hej!

DET ÄR DÅ SOM DET STORA VEMODET RULLAR IN.

Det gör det inte, tvärtom, men den repliken är genialisk. Jag får såna bilder, den är perfekt.

Jag skriver så här stort för jag har fått storhetsvansinne. Tycker inte jag tar tillräckligt mycket plats på jorden.

plockar mandel med svettiga tår
äter den ändå

arbete

Jag spottar snus i ditt fejs
äter russin skriver en rad
Jag blir bäst
och du dör.





long way to go with no punch

Jag har varit vilsen Elin, allt har gått helt åt skogen

med mina stora drömmar, dom flög som satelliter.

But now I'm back,

renewed with power

lånar en bild från www.tjarhovets.se

*^?%%¤¤¤#

Herregud. Jag tycker allt ter sig lite skrämmande idag. Finns jag? Kan inte det här gå över nu, fort. Jag måste plugga.
hejdå.

Jag lyssnar på Spanarna för att återfå verklighetskänslan, men det vill inte riktigt bita. Tycker bara det känns som ufon som pratar om något som jag inte förstår, och det är högst mysko att det kommer röster ur de hära..öh..högtalarna. Kan inte riktigt beskriva, men allt har tappat konturer och sammanhang. Ja ja, det går väl över.
hejdå.

ordsmakning

Jag sitter och smakar på ordet OKTOBER. Är det inte som en dov, stillsam och mystisk låda, insprängd mellan sensommar och verklig regnhöst? En vitsprängd, stilig herre med piprökstorr stämma, trädoft och naturfärgad kostym. Jo det är det. Och några gula löv.

en härlig lördag i solskenets tecken

..man sitter och lyssnar på Putumayo-skivor i en lugn och ljus lokal, samtidigt som kosingen rullar in. Ännu ljusare blev det när jag såg ett mail från min bror. Han får gästblogga lite igen, helt ofrivilligt:

"Nej, nu ska jag kopa vitlok och ga hem och laga middag. Har kyckling i en yoghurtmarinad med red curry paste, massor av ingefara och vitlok som jag ska slanga in i ugnen. Sa blir det gronsakswok med jordnotter, annu mer ingefara, chili och vitloken jag koper. Och ris. Det ska bli gott. Jag postar ett smakprov."

Jag väntar med spänning på den dagen då en doft av curry (och förmultnande kyckling från andra sidan jordklotet) ska sprida sig ur min brevlåda. Slurp.

Jag ska passa på att berätta lite om Putumayo. Det är en bra cd-serie med musik från jordens alla hörn, de har snygga och färgglada omslag. Mina favoriter är African Dreamland, One world many cultures och African Party. Arabic Acoustic är också rätt skön. Det är inte etno-jobbigt som man kanske kan tro, det är bara bra musik med vars hjälp man kan förflytta sig till ett lite varmare plejs.
http://www.putumayo.com/

crème de la crème

Nu ska jag avslöja en grej, bli privat: i bland lagar jag mat i bara mässingen.
När jag kommit ut ur duschen och inte orkar välja kläder på en gång, eller när jag halvvägs in i duschen kommer på att jag kanske ska äta först. Vet inte, lite olika. Det är aldrig planerat, men alltid lika härligt.
Och säkert aldrig hygieniskt, men jag gör inte så här när jag ska ha middagsgäster.

sprickfärdigt

Jag hoppas att jag aldrig kommer att tala om mig själv som "undertecknad" i någon text jag skriver. När jag blir känd, menar jag. Jag tycker att det låter fånigt och klyschigt; det låter som att man förstorar och förminskar sin egen betydelse på samma gång. Det låter som att man tar sig själv på lite för stort allvar, samtidigt som man ger sken av att förringa sin egen person genom att reducera sig till en liten signatur, en blygsam "undertecknad". Men mest låter det bara uppblåst. Också jag har lärt mig att man ska undvika att skriva "jag" i mer seriösa texter, men "undertecknad" känns inte som ett alternativ. Därför är bloggen ett sådant bra medium - "JAG" äger på bloggen, inga ursäkter, ingen "undertecknad". Och hittar man en "undertecknad" i en blogg, då är det så fånigt att man dör.

"I skrivande stund" är ett annat hatuttryck i samma kategori.
Låtsasseriositet.

MVH,
Lilla jag

ärtsoppedan!

Det är bra att skriva blogg på arbetstid har jag hört; det gynnar karriären. Nu ska jag skriva något som avslöjar ännu en icke jobbrelaterad syssla. Jag har läst På Stan... Där fick Horace Engdahl bli citerad ur sin bok Meteorer, och nu ska jag strax låta honom bli citerad IGEN. Så är det när man är ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Och nu har jag gynnat min karriär så mycket att jag väl snart sitter där själv.

"Ungdomen dras till konstnärerna för att hålla liv i drömmen om att slippa anpassning. Konstverken är egentligen mest i vägen."

Första meningen känns sann. Den andra vet jag inte, men det var ändå en kittlande reflexion.