Du är sommaren som försvann, blott ett kärleksspår, en ros i rabatten jag inte längre står i.

Älskade Ros,

Allt jag har kvar av dig är två vita streck på min bleknande sommarhud. Ibland tror jag att du lämnat kvar en av dina sylar i mitt hjärta, så ont gör det när jag tänker på dig och vad vi hade. Varför var det tvunget att ta slut? Utan dig i mitt liv är Stockholm doftlöst och grått. Dina djupskära kronblad dansar förbi innanför min hornhinna likt minnen av fallna cancan-dansöser. Det händer att jag, i en plötslig ingivelse att jag bara måste, sätter foten på pedalen för att ta mig över de två broar som leder till dig. Men jag besinnar mig redan innan första brofästet. Det skulle vara alltför smärtsamt att se dig utan att få komma dig nära (och om du har träffat en annan...) Mest av allt fruktar jag emellertid något annat; jag är intill döden skrämd vid tanken på att du kanske inte lever mer.

/Din för alltid tillgivna trädgårdsslav
(hon som svor när du kärleksfullt vände taggarna utåt)