Jag tycker bara att var man är sin egen lyckas smed. Trotskänslan gör en så stark man behöver bli för att rycka sig loss och ta några steg till, sen kan man bli snäll igen. Som när man trampar igång cykeln efter att ha stannat för rödljus och man har en lång arg bilorm efter sig. Då bara: trampa jävlit hårt nu kisen. När farten väl är uppe kan man ha en skön glidtur fram till nästa rödljus.
På min nya kurs finns en stenhård kvinna som jag redan beundrar. Idag gjorde hon sitt livs första tolkning, på ett språk hon sa sig ha läst bara lite, framför hela gruppen. Medan hon ammade sin bebis. Hon verkade inte ett dugg besvärad, men inte heller överlägset nonchalant. Hon var bara cool och närvarande. Respekt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar