Eller förresten - en hyllning till livet.

Jag skulle vilja lägga in en liten brasklapp eller vad det heter. Jag skulle vilja ångra mig lite helt enkelt, angående något jag skrev förut. Jag kom på att jag hade fel. Jag skrev att om man är i ett rum med någon man tycker om så är det rummet mysigt, och att om man är i det rummet med någon man inte tycker om så är rummet omysigt. Det tycker jag fortfarande. Men sen skrev jag att om man är själv i ett rum man själv har inrett så är det oftast mysigt. Men här skulle jag nu vilja invända att: i helvete heller. För det första gick ju mitt inlägg ut på att inredningen inte har någon avgörande betydelse för om det är mysigt eller inte att vara på ett ställe, så att jag ens talar om inredning och mys i samma mening är oerhört inkonsekvent. Minskar trovärdigheten i hela min tes. För det andra är innehållet i det påståendet helt galet, det är uppåt väggarna! Är man själv i ett rum är det INTE "oftast mysigt", är man själv i ett rum kan det vara PRECIS HUR SOM HELST! Det beror ju helt på vem man själv råkar vara just för stunden. Det enda man kan fastslå om ensamvaro i ett rum är alltså att det är läskigt och spännande, like a box of chocolate, som livet självt. You never know what you're gonna get. Fan så kul det är.