Missade just ett sömntåg.

Det blir många livsfilosofiska inlägg nuförtiden. Fast egentligen filosoferar jag inte, och egentligen rör det inte livet - jag försöker bara dra generella slutsatser om tillvaron för då känns det lättare att vara i den. Då känns det som att jag förstår något viktigt och kan tillfälligt övergå till att tänka på något annat.

Nu har jag dragit en ny slutsats, men jag tycker att det hela är så frustrerande och förunderligt att jag väljer att formulera det som en fråga: VARFÖR KRÄNGER DEN INRE KÄNSLAN SOM EN JOLLE PÅ ÖPPET HAV? Ena stunden är man glad och harmonisk, några timmar senare är man genomkyld av ett diffust obehag. Ångest typ, men det ordet känns så uttjatat. Det här diffusa obehaget är det konstigaste som finns - det är så massivt att det nästan går att ta på, men det går inte att hålla fast och se i vitögat. Allt blir kallt bara. Och när det försvinner blir allt varmt igen. Slutsatsen är att livet är en enda hetsig växling mellan kalla och varma omslag. De varma gillar jag bäst såklart, även när det blir smärtsamt hett är de att föredra framför de kalla.

Förutom det så:
Jag funderar på att köpa ett par för korta, mossgröna sammetsbyxor som gör en hippie-dagisfrökenrumpa av min mediokra bakdel. Eller så var det bara spegeln i provrummet som var ärvd av Lustiga Huset, vet ej, blev i alla fall glatt chockad av min nya rövform. Får se hur jag gör. De kostar 45 spänn. Det kan vara kul att vara lite halvdassig för billig penning ibland.