Rostig järnväg, var god stig ur och växla så spårar vi ur här framme vid nästa krök. Det blir angenämt.

Ibland tänker jag ut historier om mig själv. Historier med sann grund, men med helt osannolik utveckling. Jag berättar för mig själv, ofrivilligt, tyst i mitt huvud, exempelvis om hur jag äntligen har hamnat på rätt spår i livet, funnit vad jag vill göra och börjat vandra den sanna vägen mot hur allt ska vara sedan. ÄNTLIGEN. Kanske har jag även utvecklat ett lämpligt och behagligt sätt att förhålla mig till mina föräldrar och övrig omvärld, samt funnit den rätte. Alla stora val är gjorda, alla de rätta spåren är iväxlade. Nu är det bara att köra, i blindo om jag så skulle vilja. Jag ser allt detta framför mig, inte för att jag vill - det bara hamnar innanför pannan av sig självt: mig själv ståendes med båda fötterna i samma båt för en gångs skull, i RÄTT båt. Ibland tänker jag ungefär samma sak, men ur någon annans perspektiv, t ex mammas. Hon tänker: "åh, äntligen har Elin bestämt sig, det här är nog rätt för henne, vad kul att det börjar gå bra nu".

Som om det skulle finnas en punkt då allting bara faller på plats och vägen blir spikrak. DETTA EXISTERAR INTE. En jävla skittanke. Livet är bara en enda härva av sidospår och alla lösningar är temporära. Och det är inte alls så deppigt som man kan tro i förstone.