hjärtats oro

Jag utnämner denna söndag till den mest vemodiga i tidernas historia. Två personer jag har talat med känner ungefär likadant. Vad beror detta på? Är det morgondagens ovisshet, den förgiftande kylan, de plötsligt försvunna, det sjukgula ljuset eller den vissnade kroppen som gör det? Bristen på värme, ljus och liv börjar tugga i kanten och det är bara nästan september. Rädde sig den som kan, here comes the winter season. Man vill vara konstant omplåstrad, mumifierad av någons kropp, bygga ett sängbord, slänga brillorna och bara se det som är allra närmast. Samt bygga ett periskop som räcker ända till Dals Långed, dit vill man också se.

Men fy fan, så här kan man inte hålla på. Imorgon vaknar jag med ett leende på läpparna, gympapåsen i hand och nystrukna strumpor. Och det gör ni med. Simsalabim. Halleluja.