Järnspikar

Jag är en typ som inte slösar på de fula orden. Jag svär väldigt lite. Det här är ingen medveten strategi, utan handlar bara om vana, och jag har i princip inget emot när andra människor svär. Idag utkristalliserades dock ett visst mönster för mitt inre: jag svär när det är pissväder.
Jag hyser extremt fientliga känslor mot kyla. Och är kylan i sällskap med blåst och vasst isregn, ja då är det ju så att man kreverar. Speciellt när man återigen har gått på första-april-skämtet om att våren är här.
Nej fy tusan, idag när jag flåsandes kutade hem från bussen drog jag alla svärord jag kan. De räckte nästan hela vägen, med vissa favoritramsor upprepade.
Väl hemma var jag i ett tillstånd av negativ adrenalinproduktion. Jag lutade mig fram, fortfarande halvt påklädd, för att slita upp min post. Näsan rann, och jag lyckades precis hindra en liten rännil att tränga fram och droppa ner på posten. Min näsa rinner värre än farfars skulle ha gjort om han fortfarande hade varit i livet. Detta är en annan grej som ofta ger mig lust att svära - mina sinnens alltför tidiga förfall. Halvdöv, halvblind och med en orimlig snorproduktion. Och snart är det pollensäsong också.
Nej nu går jag ut och spottar spikregnet i fejan.