Kära Evelina,

Idag är jag så himla trött, trots att det bara har varit en helt vanlig dag, som föregicks av en helt vanlig natt.
Mitt huvud måste ha gått upp minst 3 kg i vikt, och ändå tycks verksamheten därinne ha avstannat.
Jag hängde i skolan och uträttade viktiga tasks, var ganska nöjd med min insats.
Men sen strax före 4 började huvudet kännas så där fett och jag låg i boken och läste i sidled. Då gav jag upp. Gick till tunnelbanan, började rulla nedåt. Men vad ser jag då - en massa bekanta ansikten som åker uppåt i rulltrappan. Oro.
Men vid snabb kontroll i kalendern ser jag helt säkert att det är en tom dag idag. Just då kommer tunnelbanan, jag vill hem, jag hoppar på. Och skickar ett sms till en av kürskompisarna i rulltrappan bara för att vara helt säker på att jag inte missat något, exempelvis föreläsning prick kl 4. Och jo minsann det hade jag. Men huvudet hade som sagt gett upp, mentalt sett låg jag redan i sängen och dessutom avskyr jag att komma för sent till sådana där grejer. Så jag skippade det hela. På pendeltåget ville jag kanske kompensera missen genom att studera en rysk fet klassiker som måste läsas i raketfart. Jag satt med den under näsan och stirrade på sidorna, medan jag lyssnade på white trash paret som satt bredvid och pratade om ... ja jag vet inte. Husrenovering tror jag.
Fattar någon vad jag pratar om? Nej. Det gör inget. Det gick utför efter lunch idag. Men jag är glad ändå.
Hur står det till på andra sidan landet, i sidled läst alltså?

/din e