Visdom, wisdom, sagesse

Jag tror att det är Tage Danielsson som har sagt att utan tvivel är man inte klok. Jag säger tror, trots att jag är i princip säker. Detta för att understryka budskapet i förestående inlägg.

Jag blir ofta förtvivlad över den stora osäkerhet som råder i mitt inre och som regerar min personlighet. Jag ställer mig frågor som: "Vad ska det bli av mig?" och "Vem är jag?". Det vore ju skönt att vara mer bestämd, att ständigt veta sin ståndpunkt, känna sin vilja - och vara beredd att kommunicera dem. Eller att antingen veta något bergsäkert eller inte ha en aning. Inte bara ett evigt mellanting. Jag är bara allt för full av aningar. Somliga kallar det velighet, jag säger jag har en förmåga att betrakta ur alla perspektiv. Sedan går jag hem och har ångest över min persons flyktighet.

Det hela gäller huvudsakligen två typer av osäkerhet. Den första kan vi egentligen kalla instabilitet och den kännetecknas inledningsvis av att en viss säkerhet tar plats i mitt lynne. Jag tycker mig tycka eller känna något specifikt. Det verkar som om jag har bestämt mig. Skönt. Jag och min närmaste omgivning kan andas ut. Våndan är över. Jag tycker mig kanske rent av ana ett mål borta vid horisonten. Jag meddelar glatt mina nära och kära var jag står i livet, ja till och med vart jag är på väg.

En vecka senare eller två är allt som bortblåst. Ett helt nytt perspektiv, gärna ett som står i rak motsats till föregående, har anlagts, och jag är återigen bergsäker. Men på en ny grej. Alla som bryr sig tappar hakan. Jag vänder ryggen åt föregående beslut och allt som det innefattade, och drar. Oftast drabbar nyckerna som tur är bara mig själv, men jag ska avslöja (även fast jag gissningsvis inte borde) att det här kan gälla även i förhållanden. Företrädesvis i slutet av ett förhållande. Jag är verkligen inget att hänga i granen alltså.

Den andra typen av osäkerhet rör rena fakta. Jag har alltid hört talas om saker, men när det kommer till kritan kan jag inte specificera eller förklara någonting. Och ändå ska jag alltid spela TP. Det slutar bara med skam varje gång jag ska briljera. Så jävla förnedrande. Jag undrar hur jag lyckades få så pass bra betyg i skolan när jag har så uppenbara problem med att sätta fakta i ordning på hjärnkontorets dammiga hyllor (jo, det beror på att i dagens skola behöver man inte kunna så mycket, det räcker med att reflektera). Jag undrar också hur jag ska kunna bli en bra lärare när jag varken kan ta in eller förmedla relevant kunskap. Det enda som verkligen fastnar i min faktabank är obetydliga petitesser och luddig kuriosa av typen "Visste ni att Montaigne ville bli väckt av kyrkklockorna mitt i natten bara för att han tyckte det var så skönt att somna om?" Och så kan jag namnen på typ alla stora svenska skådespelare från slutet av 60-talet och framåt. Typ alltså, inte alla förstås.

Men jag är ganska bra på know-how faktiskt. Savoir-faire, för att briljera lite med mina språkkunskaper. Bakar rätt så snygga kanelbullar o dyl.

Det jag tror att jag vill komma fram till med det här inlägget är: ett enda stort självömkande!
Närå, jag ville säga till mig själv och till andra som eventuellt känner igen de här lyxproblemen att vi borde sluta att ha ångest över att vi har så svårt att vara säkra. När någon verkar stensäker på något är det oftast bara som han eller hon spelar cool, eller för att personen i fråga inte är klok (det har Tage sagt). Det stämmer dessvärre att man kan framstå som rätt cool om man verkar stensäker, och det kan vara bra att spela säker ibland för att, tja, låt oss säga nå personlig vinning i vissa specifika situationer. Det är dock naturligt att känna att man nästan inte vet någonting med säkerhet. Man kan ju inte glida genom livet som en exakt och onyanserad robot. Att tvivla är ju rätt så mänskligt, och dessutom klokt (det har Tage sagt). Man kan faktiskt betrakta saker ur flera olika perspektiv och det kan dyka upp nya aspekter utefter vägen som man måste ta hänsyn till. Livsbanan blir i och med det här en aning mindre spikrak, men vad gör det? Vi har ju så ofantligt kul på vägen, och så spännande att aldrig veta vem man kommer att vara om en vecka.

Bara för att ytterligare relativisera tillvaron avslutar jag med några fler visdomsord från Tage D.


Tanke om tolerans

Om jag tänkte som fan,

kanske tänkte hela dan

på mitt liv, och så fann

nån sorts mening som var sann,

ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:

att då gäller denna sanning bara mej.