egot och det schizade perspektivet

Jag har hört att man bör älska sig själv, bland annat för att kunna älska någon annan, och det vill man ju kunna. Men också för att det blir rätt jobbigt att ta sig igenom dagarna om man inte tror att man är bra. Eftersom kärleken från andra är så flyktig, så behöver man en annan, någorlunda konstant kärleksbas, byggd och regerad av en själv. Kanske är det egentligen samma sak som det man kallar självförtroende. Kärleken från mig till mig försöker jag ibland stärka genom att tänka på vad som är bra med mig. Jag försöker se mig själv ur ett utifrånperspektiv med snälla ögon. Det går bra ibland, men då börjar jag istället känna mig som en självgod och självcentrerad människa. Inte alls sympatisk. Eventuellt i avsaknad av självinsikt och verklighetskontakt. Försöket till att bygga självförtroende slutar i självförakt. Värsta misslyckat. Värsta hopplös cirkel. Värsta skämtet. Värsta jante? Det känns drygt att ens använda ordet jantelag, det låter som ett skämt bara det, att det skulle finnas en svensk "lag" som hela nationens mentalitet bara slavar under. Men hittills har jag inte funnit någon annan förklaring till varför det känns fult och smutsigt att skänka sig själv hyllningstankar. Eller är det uppväxten?

Fast just idag tänker jag inte så mycket på just det här, bara nu när jag skrev inlägget. Det är egentligen något jag tänkte på när jag klippte gräs förra veckan. Ändå är det ju något man kan tänka på ibland, det tar plats.