Ernst Kirchsteiger

Ernst Kirchsteiger, denne man, detta fenomen. Hur blir man som han?
Igår kväll förlängde jag och brushan livet litegrann genom att skratta oss igenom "Sommar med Ernst" i tv 4. Så himla bra! Karln var överallt: cyklade omkring bland rapsfälten med vidöppna näsborrar, snickrade ledigt ihop en trall, njöt i fulla drag av den arla morgonens dofter, skrockade lite ihop med grisbonden, och häpp så var det dags att laga lite mat också. Och allt var bara så "skönt". Klipp, här har vi Ernst, sitter på stranden och syr. Javisst. Zoom, kolla han är barfota och har sand mellan tårna då han mjukt pressar ner foten mot symaskinspedalen. Så naturligt att det nästan inte är naturligt. Men hans oförtrutet positiva inställning, hans sätt att liksom fascineras av och omfamna världen i hela dess prakt, gör att man bara inte kan vara cynisk (okej, bara lite kanske, ibland).

Jag är ju inte direkt den första att uppmärksamma att Ernst slänger sig med diverse originella uttryck, snarare har nog alla dagstidningars skämtsamma notiser på ämnet gjort att man inte kan lyssna på Ernst utan att göra om hans fraser till just skämt. Men det kryllar ju av dem, de poetiska formuleringarna, och de är fantastiska! Ett exempel från igår:
Ernst håller på att snajda ihop ett par ljusstakar och har precis gjort klart de vitmålade trästommarna då han kläcker finessen med det hela: "och nu kommer finessen - och det här har jag tänkt på väldigt mycket", varpå han tar fram två stumpar ullbeklätt fårskinn och lindar runt stakarna. Fint.
Eller: Ernst strosar vid havet en helt skön morgon och bara måste dela med sig av de förunderliga omgivningarna till tittaren. Han beskriver hur tången luktar på det där speciella sättet, havet som luktar hav, blomdoften, "och här skulle ni egentligen ha luktteve. Nu är det skönt!"

Så himla skönt, Ernst. Det finns ingen ondska i det här. Eller så är det precis det det gör, men nu ska vi inte vara såna.