Sedan jag i mörkaste februari påbörjade Projekt:singel känns det som att jag har åldrats med minst tio år i livsvisdom. Så skulle det förstås inte ha känts om jag inte först hade utforskat förhållandelivet. Poängen är att man måste byta roll för att utvecklas. Jag älskar livets skola, i den gör man aldrig fel och ingenting är bortkastat, för alltid lär man sig någonting. Kanske säger jag det här för att jag är ung, för att jag ännu inte har upptäckt hur allting bara kommer att upprepas och att man inte alls lär sig någonting. Men det tror jag inte. Bara jag tänker tre veckor tillbaka så känns det som att jag har levt en ocean mellan där och nu, och då har jag ändå knappt gjort någonting. Jag har bara träffat människor. Det är viktigt. Isolerad på sitt rum lär man sig inte mycket. Inte jag i alla fall.
Möjligtvis kan jag framför badrumsspegeln lära mig att mitt ansikte också tycks ha åldrats med tio år. Fan, jag ser inte fräsch ut längre asså.
Men jag och E ska köpa smink, så det är lugnt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar