Vinden

Igår träffade jag två kompisar som jag ser alldeles för sällan. Den ena hade köpt en motorcykel som han kom glidande på och den andra hade rakat av sig sitt långa hår. Vilket gäng va, de kan minsann konsten att överraska. Alltihopa var dessutom assnyggt kan man säga. Själv hade jag en lite ny variant på min sidbena, fast den förstördes i vinddraget när jag cyklade till dejten så på det hela taget var jag väl gamla vanliga Elin. Men det är inte fy skam hörrni!

Nu ska jag publicera en höstdikt som jag skrev när jag gick på Slottsskolan, det vill säga när jag bara var en gnutt. Jag kom att tänka på den nu när jag pratade om vind i håret. Den är inte lång, men jag tycker ändå att det är konstigt att jag kommer ihåg den. Det tyder väl på att dikten är oklanderlig vad gäller komposition och rytmik, antar jag.

vinden viner
träden vajar
några sitter på en bänk och dricker choklad
visst är hösten en härlig årstid

Fast nu är det ju sommar!