Fate of dead organisms

Var är ni nu?
tänkte jag ofta på kvällarna. Kvällar som ikväll men nu för tiden är jag äldre.
Jag drog täcket över huvudet och föreställde mig världsalltet innanför ögonlocken. En karta över universum med alla årstider, all jord, allt vatten, alla brevlådor, allt asfalt, alla träd och alla fröknar. Tankarna var en osynlig penna i hjärnan som tecknade upp landskapen, stigarna bakom huset och vått grus under fötterna.
Mina fötter i gummistövlar traskade omkring i teckningen och hoppades hoppades att pennan skulle rita in er där någonstans bakom en sten bakom en buske bakom ormbunkarna alltid bakom något. Som en förnimmelse bara, snälla, ett tecken på att ni levde där trots allt. Så jag kunde vända om och gå hem igen. Jag skulle tänka att skogen var ert rike där ni regerade och att ni behövdes där och att det var därför ni inte kunde bo kvar hos oss längre.
Helst ville jag att skogen plötsligt skulle spricka upp i en stor glänta. På ett helt nytt ställe där ingen hade sett en glänta förut kanske. Där var det alltid sommar och ni bodde på en stor hemlig äng och åt klöver varje dag och grävde gångar som ni hade mysigt i sa mamma. Jag sa att jag visste det redan för jag hade sett er där i en dröm.
Men det var inte sant. I drömmarna blev det aldrig sommar. Det var alltid höst med grå himmel och gulbrunt gräs som plattades ihop av regnet. Ljud av steg mot gruset. Grodblad. Utspridda pälstussar i blåbärsriset som klibbade fast på stövlarna. Klumpar av ett vitt slemmigt poröst material och jag undrade från vilken del av en kaninkropp det kunde komma.