Almsplintborren och döden

När jag kom hem till mina föräldrar för en månad sedan sa mamma att hon skulle visa mig något hemskt. Det var något som fick hennes blick att flacka, något som höll henne vaken om nätterna berättade hon.
Vi tog på oss skorna, gick grusvägen ner från huset och stannade vid träden längst ner. Där reste sig stammarna mot himlen, grenar i silver, döda, i all sin slocknade prakt. Inte ett löv fanns kvar. Inte ett spår av liv. Bara död, bara nyanser av grått. Ingen mer prunkande fägring. De torra resterna av bark föll ner bit för bit. Ruttnade obetydliga flingor som inte borde höras men som ändå ekade i den annars kompakta tystnaden.
Träden på båda sidorna av vägen var drabbade och vi kunde se sjukdomstendenser även på andra träd längre upp mot huset. Vi undrade om alla träd i hela skogen snart skulle dö.
Om eken med fågelholken dör då dör jag också, jag lovar jag dör också sa jag.
Det var säkert mulet och blåste lite kärvt. I alla fall utstrålade det här ögonblicket en så koncentrerad tomhet att den förföljt mina drömmar sedan dess. Som för att än en gång påminna oss alla livets förgänglighet.

Just the way I like it.

Skoja, skoja inte.