Nu har jag snart dött klart.
Att bo hos mamma och pappa är jobbigt men nu får jag fan skärpa mig. Sedan jag kom hem för 2,5 veckor sedan så har jag gått runt med huvudet i ett dimhölje av... typ stress. Och en slags panikkänsla. Som oftast, verkligen nästan alltid, är obefogad. Det största skälet till min ångest är mitt tonårs-jag som kryper fram i den här miljön. Gör mig till en flyktbenägen radikal trotsunge som inte är särskilt rolig att umgås med.
Jag visar nog inget särskilt utåt egentligen. Det är mer en lågintensiv malande känsla av att vara lite... förhindrad hela tiden. Funktionshindrad typ. Jag tänker jag dör, jag dör, jag dör flera gånger varje dag. Bara för en massa småsaker, ska inte ens ge exempel. Resultatet blir bara att jag själv känner mig trött och oinspirerad. Mitt sämsta jag.
Men när jag glömmer bort att ha lite panik, vilket ju händer då och då, så upptäcker jag hur kul vi har. På riktigt alltså.
Alla som bor i det här huset rulez.
Det här filmen är bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar