Lilla vännen

Idag skulle cykelhjälten pumpa däcken.
Jag hade återigen förträngt att jag faktiskt inte kan pumpa cykeldäck. Det är ju en sån där grej som bara ska vara busenkel. Men jag misslyckas jämt. Luften går överallt förutom in i slangen. Tillslut tänker jag "jaha nähä, men ventilen kanske måste vara öppen för att luften ska gå in", och så öppnar jag ventilen och cykeln går från att vara lite trögtrampad och stum till att bli obrukbar. Så brukar det vara och så var det idag.
Jag stannade kvar sist på jobbet och skulle bara fylla däcken med hjälp av min nyinförskaffade pump innan jag cyklade in till stan för att uträtta några mycket viktiga ärenden.
Jag stod snart ensam med ett nytömt framdäck.
Jag var svettig och arg, undrade hur jävla svårt det kan vara att pumpa ett cykeldäck. Undrade om det är normalt att man använder 20 minuter till att fylla ett cykeldäck och ändå står med ett tomt cykeldäck i den 21:a minuten, helt inkapabel att åtgärda missödet. Övervägde att ställa cykeln tills nästa dag och ta tåget hem. Men området där min arbetsplats ligger är alldeles för skumt för att jag ska våga lämna lilla pyret där över natten, så jag fortsatte att pumpa, förgäves och för livet. Det var då min hjälte uppenbarade sig; en man i övre medelåldern som jag inte skulle vilja kalla annat än en hygglig prick. Han hade sett mig och tyckt att jag såg pumpande förtvivlad ut, och när han nu kom tillbaks efter att ha inhandlat Aftonbladet och såg att tjejen fortfarande stod och pumpade tyckte han väl synd om mig. Han kom och hjälpte mig pumpa däcken. Världens bästa och snällaste man liksom! Det gjorde inte ens något att han kallade mig "lilla vännen", bara för han var så himla sympatisk, och gärningen i sig var hedersvärd.

Bara för det blir det lite mer The Cure. De kan vara så romantiska när de lägger den sidan till.