Barnmorskorna

För några timmar sedan hände något som fick mig att känna mig som en biologisk varelse. Jag råkade titta på Barnmorskorna på SVT. Det var en lyckosam händelse, jag gillar såna där program om sjukvård, brandkåren osv. Det här programmet skildrar förlossningar kan jag berätta för er som inte har sett det. Jag hann titta i ca 5 minuter innan jag började grina. Jag förstod ingenting, det var en rent fysisk reaktion som bara sköljde över mig helt oförberett och som jag inte alls rådde på. Jag blev liksom överfylld av känslor, jag blev rörd och lycklig när den vrålande kvinnan äntligen lyckades klämma ut sin lilla bebis. Alla strålade av glädje, mamman grät av lycka och utmattning, pappan såg ut att inte veta vart han skulle ta vägen, barnmorskorna var glada över väl utfört arbete och den lilla familjens mirakulösa tillskott - det var en massiv anstormning av känslor som nådde även mig genom TV-rutan. Det är så stort sånt där. Jag hann gråta flera gånger till innan programmet var över. Det slog mig att det är väldigt nära den känslan jag får när jag ser lyckade prestationer i sportsammanhang. Det måste vara något med att se andra människor gemensamt glädja sig åt något, efter att en lång hård kamp har utkämpats. Den här rörda sympati-vinnarglädjen som ger upphov till skrattgråt måste vara en av de härligaste känslorna. Fast jag föredrar att vara ensam när jag drabbas av detta, känner mig lätt lite patetisk annars.

Nu ska jag gå ut och njuta av den gråa himlen.